Men något är ju fel på mig

- Men något är ju fel på mig!

Jag vet inte hur många gånger jag uttryckt den meningen på beroendeenheten senaste 1,5 åren. Men jag gör det idag igen för känslan är så jävla intensiv och det är så mycket med mig själv som jag inte känner igen. Igår var sista dagen på Skogssjön vilket innebär att jag klarat juli, en evighetsmånad fylld med så många olika känslor att det enda jag kunnat göra är att fokusera på att överleva skiten. 
Det är otroligt frustrerande att inte känna igen sig själv och vara fast i sin egen kropp, men jag kan inte fly för var jag än flyr gör jag det i kroppen jag är fast i. Jag är väl medveten om att ju mer jag tror att något är fel på mig, desto starkare blir känslan utav det. Alla säger såklart emot, Nej, Cecilia. Ingenting är fel. Som om de tror att jag menar att jag är fel, såklart förstår jag att det är så de tror att jag menar när jag uttrycker det som att något är fel på mig.

Men det är inte så jag menar. Jag tycker inte att jag är fel, menar inte att jag ogillar den jag har blivit men vet inte hur jag ska förklara. Dels har vi den mörka sidan av mig, den som tröttnar på att vara så duktig och korrekt och PK och medveten och feministisk och klok. Men den mörka sidan av mig, det dramatiska jag som försätter sig själv i farliga situationer för att det är spännande har alltid varit jag. Det är liksom ingenting nytt och jag är väl medveten om att jag behöver break i vardagen där kickar blir stimulerade men jag behöver hitta sätt som inte är destruktiva eller dysfunktionella. Det är ett helt annat krig att utkämpa.

Det jag menar är att det är någonting inom mig som inte alltid varit jag, som jag inte känner igen för jag har inte alltid varit sådan och därför känns det så jävla fel. Som om en parasit bor inom mig och som jag måste hitta innan den äter upp mer av mig. Jag vill liksom hitta parasiten jag benämner som fel för att förstå, kunns hantera, hitta verktyg och oftare n tidigare funderar jag på medicinering. Om det ens går att medicinera. Det här är ju inte första gången jag försöker hitta vad som är fel, det vet ju ni som har hängt med ett tag. Jag vill ha ett namn på någonting som säger att det finns ett sätt för mig atr fungera också. 

Oftast är det när jag känner att jag håller på att tapps kontrollen som jag känner att jag vill få svar på vad som är fel. Det har ju gjort att jag trott ha mig de flesta diagnoser som finns. Sen mår jag bättre och kan landa i att det är missbruket som har förstört mig och det bara är så här jag är. 

Guuuuuuuud! Känns som om vi redan gått igenom det här tusen gånger i bloggen. Problemet kanske bara är värmen och inte vardagliga rutiner. Det kanske blir bättre nu när jag på måndag är tillbaka på jobbet. 

(null)

I onsdags var jag iaf på ansiktsbehandlingen jag fick i 30-års present vilket såklart var gudomligt. Det får mer än gärna bli en vana. Jag tänkte ägna ett inlägg åt den acnen jag fått av min medicin och hur jag lyckas hålla den någorlunda i schack. Nästa steg är att prova antibiotika i tre månader. Det var desutom första onsdagen i augusti vilket innebär att Skänninge invaderas med 150.000 pers under två dagar då det är Skänninge marken. Min sociala ångest mår inte jättebra av det men iaf bättre än förra året. Så när jag kom från hudterapeuten framåt kvällen hade jag tänkt gå en sväng och stöter då på en kvinna som vet mer än de flesta om mig. Vi har inte setts eller hörts på ett år då vi gick på behandlingsprogrammet PULS på frivården tillsammans. 

Anledningen till att vi inte hörts är som oftast det senaste året mitt fel, jag som inte orkat underhålla relationer och ju mer tiden gått skämts över hur dålig vän jag varit och därför blir ännu sämre på att höra av mig. Så jag vågade gå fram till henne o h hennes sex månaders bebis, jag vågade förklara varför jag inte hört av mig sen jag bytt nummer, vågade be om förlåtelse och vågade fråga om vi skulle gå en sväng. Så vi gick en sväng trots att alla stånd höll på att stänga och en sväng blev ett par timmar, för det är ju något speciellt att prata med människor som är lika trasiga som en själv. 

Jag inser mer och mer att jag inte är så ensam som jag ofta tror. Det finns faktiskt massor människor som vill umgås med mig och att jag bara ska orka, våga och vilja. Och säga ja. Det här med ensamhet är nog många drogfria missbrukares största fiende, i missbruket umgås man ju med så många likasinnade för ingen har förpliktelser, jobbtider, familjemys, barnaktiviteter eller andra Svensson-grejor. Och så slutar man knarka och inser att det blir väldigt mycket svårare att hålla sig drogfri om man umgås med människor som fortfarande är aktiva så man måste avsluta typ alla relationer en haft senaste åren.  Det blir väldigt tyst då, även om det är skönt när ingen oanmäld knackar lite för hårt på dörren kl 03:27 så blir det väldigt, väldigt tyst. Telefonen är tyst, omgivningen är tyst och hjärnan är inte ett dugg tyst. 

Jag tror det hjälper mig enormt att vara introvert, att alltid gillat att vara själv, hämta energi genom egentid och gör det mesta oavsett om jag har någon att göra det med. Många är ju tvärtom och för dem måste det vara ännu jobbigare med all ensamhet, all tid och all tystnad. Jag mår ju bara dåligt av det ibland. Annars gör jag det mesta av det jag vill, varesig det är att ta en lunch, gå på bio eller gå i all oändlighet, själv och det gör mig liksom ingenting. En av mina största drömmar är att resa själv, såklart likagärna med någon jag tycker om men det skulle inte göra någonting om jag var mitt sällskap. Jag har nog ärvt det av mamma, att ta ansvar över sitt mående och inte låta det vara beroende av någon annan. Är otroligt tacksam över den egenskap. 

(null)


Så vi gick och gick och gick runt på marknaden bland stånd som stängde och fulla människor på väg till stadshotellet. Och som alltid på Skänninge marken träffat en väldigt många man känner, som man känt i ett annat liv och säkerligen människor en kommer känna i kommande liv. Så träffat jag någon jag inte pratat med på ett par månader och vi kommer in på den där f.d vännen som sårat mig så mycket. Mannen som står framför mig har hört att jag fått två andra vänner att också säga upp kontakten, trots att en inte alla sagt upp kontakten och den andra gjorde det innan mig även om det var av samma anledning som mig. Det är såklart inte sant. Småstadsmentalitet alltså, det här med skvaller och rykten är baksidan av allt det jag älskar med små städer. 
Den f.d vännen har också beklagat sig över att han känner sig uthängd av mig här i bloggen. Jag förstår honom även om jag tycker mig varit tyst om så mycket. Jag vet också att det för honom inte spelar någon roll att majoriteten av er inte vet vem han är pga att ni helt enkelt inte bor i närheten. Ska jag vara ärlig så  var det något inom mig som ville göra just det, hänga ut alltså. Skrivandets mest basala behov är självterapi, ni vet ju allt tjafs om att sätta ord på känslor jag inte kan sätta ord på annars och yadayadayada. Det har aldrig fungerat att skriva utan att dela det med andra, är väl bekräftelsehoran i mig som känner så. 

Men iom att jag delar många av mina smutsigaste handlingar kan jag likagärna dela detta. Det är inte så att jag inte fattar att det är fel, det förstår jag till fullo men jag skiter helt enkelt i det. Det finns två män som skadat mig väldigt, väldigt, väldigt mycket. Som har  satt spår i mig som nog alltid kommer vara fult läkta ärr och som påverkar andra relationer i form av tillitsproblem, självförakt, förminskning av mitt värde, cynism och att jag hela tiden är beredd på att bli sårad. Exet Simon är såklart den ena, även om han heter något annat i verkligheten vet såklart de som vet vem mitt senaste ex är, att det är han. 

Den andra är den f.d vännen. Förra sommaren var jag svagare och förlitade mig för mycket på hans ord vilket gjorde att hans svek tog väldigt mycket mer. I år var jag någonstans beredd, även om han lovade att inte göra samma sak igen vågade jag liksom inte lita på det utan var på något sätt beredd. Jag har skrivit långt ifrån allt han gjort och det spelar egentligen ingen roll vad han gjort utan hur mycket han skadat mig. Det känns ännu värre för att han visste hur skadad jag var av Simon och ändå behandlade han mig som skiten under hans skor. Vår vänskap var alltid på hans villkor och jag ville så gärna att det skulle fungera för han fick mig ju att må så fruktansvärt bra när vi väl sågs. Så jag stod utan, förlät gång på gång efter i höstas trots att jag sagt att han bara skulle få en chans till. Så många tårar jag slösat på honom har jag bara slösat på en annan och det är Simon.

(null)

Så det är två män som gjort mig fruktansvärt illa. Den ena en pojkvän och den andra en bästa vän, vilket gör att jag skadats gentemot vänskaper likväl som förvållande. Det värsta har varit att ingen av dem velat förstå att de sårat mig, utan stoppat huvudet i sanden och projicerat sitt ansvar på alla andra och då främst mig. Det är ju så mycket lättare än att inse och acceptera att man själv gjort fel, vännen har t.o.m sagt att han aldrig tänker må dåligt över hur han sårat och skadat mig.
Så jag ville hämnas. Jag ville hämnas för allt de åsakat mig och då de där två männen är väldigt lika varandra på så sätt att de fegar ur likt en struts och rättfärdigar sina beteende på ett narccissistiskt sätt. Vilket inte borde göra mig förvånad för jag verkar ju dras till samma typ varesig vilken form av relation det är. Och såklart är det fel av mig att offentligt skriva inför tusentals människor. Det är varken moget eller ansvarsfullt, under juli månad har jag haft nästan 10.000 unika besökare och även om Google Analytichs säger att bara ett par hundra är från Mjölby som förstår vem han är. Så är det ändå fel.

Jag visste att det var fel när jag skrev och jag vet det nu. Därför kan ni se i början av de första inläggen om dessa män att detta är ur mitt perspektiv.  För även om det är ur mitt perspektiv har ju alla mynt två sidor och de har säkert annan syn på hur jag upplevt det. Men att bli sviken av de två män en anförtrott allt åt, älskar till månen och tillbaka samt skulle offra allt för att de skulle må bra gör något med en. Och även om min "uthängning" aldrig skulle få dem att må lika dåligt som de fick mig att må, så var det enda sättet för mig att få någon form av hämnd. Iom att de är likadana med att stoppa huvudet i sanden och inte ger någon förklaring när jag ber om det, inte läser om jag skrivit eller lyssnat om jag pratat, så blev det här mitt sätt att få ett avslut.
Jag kommer alltid få leva med sviterna av det de förstört i mig, det är inte dem utan jag som kommer få lida. Det är inte Simon som drömt mardrömmar flera gånger i veckan i ett år efter separationen,  fått ptsd eller går med löständer i väntan på implantat efter hans våld. Det är jag. Och det är inte den f.d vännen som nu har gigantiska tillitsproblem, inte vågar släppa in nya människor, legat i en månad i fosterställning och gråtit eller känt sig så värdelös som människa efter kontinuerliga svek. 

Så jag tog till det enda jag har. Orden och skrivandet. Det blev en form av hämnd att publicera det men det blev också ett sätt för mig att sätta gränser. Det blev mitt sätt att stå upp för mig själv och mitt värde, mitt sätt att säga att det inte går att behandla mig hur som helst, värd att behandlas med respekt och att jag slutar vara snäll i samma stund som jag fått nog. Och det krävs väldigt, väldigt mycket innan jag får nog. Ingen ska behöva vara rädd för atr bli uthängd i min blogg, det tog liksom 2,5år av fysisk och psykisk misshandel plus ytterligare ett halvår innan jag skrev om Simon. Det tog drygt ett år av kontinuerliga svek, oceaner av tårar och många sårade känslor innan jag insåg att jag inte kunde vara vän med den vännen mer och hans slutgiltiga ord som gjorde att jag skrev om det. 

Återigen, jag förstår att det är fel att använda sin plattform när den är så mycket större än någon som inte har någon plattform alls. Men jag skiter i det. Jag skiter i om 9999 av de som läst bloggen senaste månaden tycker det är fel, för mig var det rätt. Det var mitt sätt på så många olika sätt att stå upp för mig själv och mitt värde. Så, så är det med den saken. 

(null)


Och på tal om Simon, ni vet ju att jag ibland oroat mig över om han vet att jag bloggar. Nu vet han om inte annat. Här om dagen dök hans nygamla tjejs namn upp bland besökarna på Instagram och vet hon vet såklart också han. Att han vet spelar ingen roll för mig, jag tror inte att han är så dum att han skulle ge sig på mig nu. Han snackar säkert mycket skit, säger att jag ljuger och har egna versioner av drt han utsatt mig för. Han lyckades ju för Guds skull få mig att tvivla på det som hänt så han är skicklig på att manipulera.  Det spelar inte längre någon roll om någon inte skulle tro mig, inte som det spelade roll i början. För jag vet vad som hänt, jag vet att jag talar sanning, jag vet att jag inte ljuger och det är det enda som betyder någonting.
Han sa ofta att han aldrig gjort så mot någon tjej som han gjorde mot mig, att det därför var mitt fel för att jag provocerade honom till det. Jag tror inte han förstår betydelsen av ordet provocera om han tycker att säga ifrån när han kallade mig hora, var att provocera. För det var så det eskalerade och blev värre psykisk misshandel, en gång sexuell och för många gånger fysiskt. Jag sa ifrån, blev arg när han kallade mig saker och var svårare att tygla. Första året kunde han inte göra vad han ville med mig och mot mig som han gjort mot tidigare flickvänner. Vilket han själv erkänt, att hans ex var lättare att styra (han använde säkert ett annat ord). Så jag lider med att hon är tillbaka hos honom men jag vet också att det är svårt att stå emot psykopater. 

Det kanske har släppt lite nu? Tänker att det blev ett långt inlägg  idag och jag har haft svårt att sätts ord så länge nu. 
Tack för att ni finns (trots att ni är fler än jag vill förstå, så jag låtsas att ni är hamstrar och inga riktiga människor pga älskar hamstrar mer än människor) 



#1 - - Anonym:

❤️

Svar: ❤️
Cecilia Axelsson