Kvinnor och ADHD - skillnad på män med adhd?

(null)


Jamen jaaaaag veeeeeeet!
Jag ska inte börja googla diagnoser för att sen hobbydiagnosticera (ej bekväm med ett C ska in där men enligt hatade Svenska Akademins ordlista (varit tyst nu på senaste?) ska det va ett fucking C där). Iaf, jag ska inte hobbydiagnosticera mig själv, men känns ändå lite som att cykeln nu gått runt för den började ju med ADHD innan det gick vidare bland massa andra diagnoser. Det spelar ju egentligen ingen roll vilken diagnos en googlar för det slutar ändå alltid med att man tycker sig checka av tillräckligt många kriterier för att ha den. Typ som när man gör icke vetenskapsgrundande personlighetstyp-test eller läser horoskop, det passar alltså så bra! Jag har t.o.m känslomässig personlighetsstörning enligt Google trots att jag är mest högkänslig i södra Sverige. 

HÄR har jag skrivit om alla diagnoser jag har trott mig ha genom drogfriheten. Ett ännu viktigare inlägg är DETTA  om hur missbruk är en kognitiv funktionsnedsättning och därför liknar så många disgnoser.
(null)

Ibland (faktiskt sjukt ofta) får jag mail, kommentarer eller DM på Instagram där folk tycker jag stämmer såå väl in på deras diagnos. Många mår ju väldigt bra av att få sin diagnos, känna att de får svar och kan landa i att något så länge känts fel. Och då förstår jag till fullo att man gärna vill få andra att komma till den känslan också, för det har ju hjälpt de själva så jäkla mycket. Men det går inte att sätta en diagnos utifrån en blogg eller sociala medier, hur transperant en (jag) än verkar skriva så finns det ju så mycket som jag inte skriver om och det finns ju en anledning till att det tar månader av universitet-utbildade akademiker för att fastställa diagnoser. 

Att säga till någon att den verkar ha en viss diagnos är på samma nivå som att kommentera utseende. Missförstå mig rätt, jag fattar att man bara vill väl men diagnoser är komplexa och de flesta som känner sig lite udda har redan pluggat på diverse diagnoser. Plus att alla inte vill ha ett svar genom en diagnos, bara för att det hjälpt dig hjälper det inte per automatik mig. Te.x jag är livrädd för att jag isf skulle bli min diagnos och vet inte vad ett namn på den skulle göra med mig, därför har jag varit sjukt ambivalent i att utredas. Jag har redan två diagnoser i form av blandberoende och opiatberoende som jag kan skylla mycket av min uppfuckade hjärna på. 

Anledningen till att jag är i ett nytt skov av Vad fan äre för fel på mig?! och fick tid hos min beroendeläkare 29 augusti är för att jag mer och mer börjar fundera på medicinering vid eventuell diagnos. Det har gått 13 månader av min drogfrihet och jag mår fruktansvärt dåligt av att det aldrig är tyst i huvudet, droger är ju det enda som tystar. Något som i missbrukarkretsar tenderar bli hobbydiagnosticering är när man istället för att bli hypad, energisk, adhd-ig på amfetamin blir lugn, fokuserad och koncentrerad. Det är ju i lätta drag så adhd-medicin innehållande amfetaminsulfater fungerar och därför självmedicinerar många med bokstavskombinationer med amfetamin. För det blir tyst i huvudet då. Jag gillar uppåt-ruset för lite och opiater samt benzo har samma effekt, men amfetaminet har alltid gjort mig lugn. 

(null)

Men allt det här är ju långt ifrån tillräckligt för att diagnosticera, jag är ju fortfarande av den tron att många av konsekvenserna efter missbruk liknar diagnoser, främst ADHD och bipolär, vilket ju stryks av DETTA inlägg där jag skriver om missbruk som kognitiv funktionsnedsättning. Jag tror absolut ADHD-medicin hjälper många som varit i missbruk och sen fått en ADHD-diagnos, just för att hjärnan blivit så fuckad. Det blir ju på sätt och vis en substitionsmedicin på samma sätt som jag får Subutex som substitut till mitt opiatberoende. Jag säger inte att det är fel att få ADHD-medicin efter ex. Amfetamin-missbruk, lägger ingen värdering alls i det utan är bara glad om det får människors liv att fungera bättre. Jag tycker t.o.m att det borde användas mer som substitutsmedicin även för de utan ADHD-diagnos. Men hade 100% av alla f.d amfetamin-missbrukare med ADHD-diagnos, fått sin diagnos utan missbruket?
Helt enkelt, jag tror det går hand i hand och är svårt att skilja på. Vad är från missbruket, vad är egentliga diagnoser och vad är konsekvenserna av all skit en sett, gjort och utsatts för i missbrukets misär? Jag tycker inte man behöver reda ut det till punkt och pricka, hittar man en medicin (typ för adhd) som får ens liv att fungera, spelar det ju ingen roll om man skulle fått diagnosen utan missbruket. 

Det här kan ha blivit världens längsta inledning, egentligen hade jag tänkt skriva om just kvinnor med ADHD för att jag förstått att det skiljer sig väldigt mycket mot män med ADHD. Som med allt annat i denna patriarkatvärld är utredning kring ADHD baserat på pojkar, fyra gånger fler pojkar får diagnosen och de typiska symptom en lärt sig utgår således från kukbärare. Men som tur är går saker och ting framåt och man inser att det kan vara annorlunda för kvinnor. 

(null)

Jag skrev lite om mina fördomar om ADHD på instastory igår och, att min samtalsterapeut sagt att ADD inte stämmer in på mig, fick jag många historier från kvinnor som fått diagnosen ADHD som spräckte (säger man så? Tänker spräcka med en nål i en ballong men ordet känna fel) mina fördomar. Jag har ju faktiskt gjort en screening i fängelset på ADHD, alltså att man får svara på ett gäng lättare frågor och utav det avgörs om man har tillräckligt höga poäng för en utredning. Jag hade inte tillräckligt höga poäng pga hade det lätt i skolan, ansåg mig inte ha koncentrationssvårigheter, inte svårt att fokusera, lätt att lära etc. Men dels var jag ju mitt i missbruk och visste inte vem jag var drogfri samt så utgick jag från vem jag var i missbruk där drogerna stänger av allt. 
Många av de ADHD-kvinnor jag pratade med på Instagram igår var således duktiga i skolan, älskar att läsa, hade höga betyg och liknande, sådana saker jag trodde var omöjligt när en har ADHD. Men det beror ju som sagt på att diagnoskriterierna för ADHD/ADD är baserade på forskning om pojkars beteende.

(null)

Ska vi kika på vad Google säger om skillnaden för kvinnor med adhd? (Källor anges i slutet av inlägget) 
  • Flickor har ofta mindre hyperaktiva symptom och mindre problem med att uppföra sig i jämförelse med pojkar.
  • De hyperaktiva symptomen tar sig uttryck på annat sätt, t.ex genom överdrivet pratande.
  • Flickors symptom karakteriseras mer av problem med uppmärksamhet vilket leder till att de oftare får diagnosen ADD.
  • Flickor med ADHD lider i större grad av inlärningsproblem samt nedstämdhet och ångest.
  • Forskning visar att färre flickor får diagnosen ADHD för att flickors svårigheter jämförs med pojkar och därför anses mindre problematiska.
  • Flickor med ADHD är mer verbalt aggressiva mot sina kamrater än flickor utan ADHD men hamnar i mindre konflikter än pojkar med ADHD. 
  • Flickor med ADHD är oftare ensamma och har större kamratsvårigheyer på fritiden än pojkar med ADHD.
  • Lärare uppfattar ofta flickors ADHD-symptom som trotsbeteenden.
  • Flickor med ADHD röker mer och missbrukar droger i större utsträckning.

Många vuxna kvinnor som utreds berättar om svårigheter i skolan men som kanske inte uppmärksammats av skolan, te.x svårigheter med igångsättning och koncentrationssvårigheter. Men, om det finns skyddande faktorer så som hög begåvning, en stödjande familj och bra social förmåga märks oftast inte svårigheterna förrän i vuxen ålder. När de väl säker hjälp i vården är det ofta för ångest, depression och låg självkänsla. 


Ju mer jag läser desto mer anser jag ju passa in, men man får inte glömma att det alltid känns så med disgnoser från Google. Jag tänker på det här sista stycket, jag säger ju ofta att jag märkt av symptomen först i drogfriheten och därför trott att det har med missbruket att göra. Men tänk om det är som det står där, att jag hade det lätt i skolan pch höga betyg pga olika omständigheter och förutsättningar vilket gör att det först märks i vuxen ålder. Att det inte alls har i och med drogfriheten utan i och med vuxen?

(null)


Slutligen tänkte jag lite snabbt vidröra HSP, highly sensitive person, vilket är en högkänslig personlighetstyp. Snabbt förklarat innebär det att man har ett känsligare nervsystem, känner av omgivningens energier mer, läser automatiskt in mer vilket ger många intryck, samt uppfattar information och känslor mer än vanliga människor. En människa med HSP har hela tiden känslospröt ute vilket gör att de lätt blir överstimulerade av intrycken vilket resulterar i hjärntrötthet, utmattningssymptom, ångest och nedstämdhet. Många kvinnor tror sig nämligen vara högkänslig (vilket är en personlighetstyp) när de egentligen har ADHD/ADD (som ju är en funktionsnedsättning), just för att kriterierna för ADHD är utsatta efter pojkars beteenden. 

Och sist men inte minst, adhd/ADD har ju blivit lite av en trend senaste åren. Det är superkrafter hit och superkrafter dit och det finns såklart en massa positiva grejor men man får inte glömma att det är en funktionsnedsättning som gör livet väldigt problematiskt för många människor. Det finns verktyg och det finns mediciner men det är fortfarande något som påverkar en väldigt mycket. Det finns också anledningar till att det krävs gedigna och komplicerade utredningar för att få en diagnos, det här med att självdiagnosticera har ju också blivit trendigt. Många människor med bokstavskombinationer har inte ett fungerande liv vilket gör deras vardag väldigt komplicerad. 

Sen kan jag hålla med om att alla har en liten del av alla diagnoser, även om det bara är ett kriterier som kan checkas av. Så jag förstår dem som säger sig ha en släng av ADHD, men för de som dagligen kämpar mot diagnosera baksidor kan det kännas väldigt förminskande. Även om mitt ex hade grav ADHD med väldigt tydliga symptom och jag bara var närstående så fick jag en helt annat syn på hur det är att leva med en bokstavskombination 

Så, ni som är kvinnor som fått diagnosen ADHD. Vad har ni att tillägga om er diagnos och hur ni upplever er skillnad mot de normativa kriterierna aka fördomar baserade på mäns ADHD?




#1 - - E:

Jag tror de flesta av oss med olika intensitet och medvetenhet går igenom de flesta diagnoser i dsm. Dock tror jag det är extremt sällan man egentligen har större behov av att medicinera eller närmare behandla dem alla. Vad tänker du att diagnosen skulle ge dig för hjälp? Kram

Svar: Har du själv diagnoser så du vet vad medicin och behandling gör för nytta eller inte nytta? Jag tänker på vilken skillnad jag har märkt på de i min närhet när de fått svar på diagnos, verktyg att hantera den och ev. medicinering. Det är natt och dag på hur fungerande deras vardag är, varesig de har varit missbrukare eller ej. Diagnoser är ju funktionshinder, alltså att hjärnan helt enkelt inte fungerar som hos normala människor vilket gör att andra verktyg behövs och för vissa medicinering för att få ett fungerande liv.

För mig handlar det mest om att få ett svar på om ngt är ”fel”. Iom att största anledningen till att jag började knarka var att dämpa alla de symptom som jag idag inte vet hur jag ska hantera, skulle det hjälpa att kunna utesluta eller inkludera en diagnos i varför jag ej fungerar. Jag har länge varit ambivalent i huruvida jag vill utredas eller ens ha ett svar, men det har börjat gå så lång tid med samma känsla av fel trots många åtgärder att jag vill leta utanför beroendesjukdomen.

Kram
Cecilia Axelsson

#2 - - E:

Jag har inga diagnoser men tror jag förstår hur du menar. Har däremot en syster med borderline och tycker det verkar likna jättemkt det du beskriver som kvinnlig add. På samma sätt tycker jag hennes diagnos ibland kan påminna om andra diagnoser. Tycker det är krångligt allt det där för alla likna varandra och jag har även som anhörig sett sjukvården experimentera rätt livligt med olika mediciner och flera gånger gjort min syster sämre istället för bättre. Men hoppas du får god hjälp och för klarhet i vad som är fel på dig om det är så det känns. Tycker själv du verkar vara en klok person med väldigt många bitar på rätt plats liksom. Kram!

Svar: Absolut finns det ju de som inte behandlas rätt, inte får rätt hjälp, måste testa en uppsjö av olika mediciner. Jag tror det handlar om okunskap, vi vet fortfarande för lite om hur hjärnan fungerar och mycket är gissningar, helt enkelt för att det är för komplext. Men jag har sett för många få ett fungerande liv av rätt verktyg och ofta mediciner för att inte tro att det fungerar. Kanske beror det på att jag kommer från en värld där psykisk ohälsa och diagnoser är överrepresenterade men många har inte haft en fungerande vardag innan.

Ang. Att de liknar varann känns det som du säger som att många diagnoser liksom går in i varann. Många har ju flera diagnoser och vem vet, om femtio år kanske det finns tio olika versioner av varje diagnos som gör det lättare att skilja på. Dessutom tror jag alla har lite av ngt, även om det är pytte-pytte lite. För ingen är ju en perfekt fungerande människa och det har ju blivit så jäkla viktigt att sätta namn på allting. Periodvis vill jag inte alls diagnosticeras, av den anledningen att jag bara vill kunna acceptera vem jag är utan att behöva ha ett namn/en diagnos att luta mig mot. Men som sagt har det gått så lång tid nu att och jag känner att jag ju inte får vardagen att fungera. Har jag ingen diagnos kan jag iaf utesluta det, inte lägga massa energi på det och bara jobba på självacceptabs.

Tack, fina du. Min syster har bl.a borderline och det är en av de knepigaste sjukdomarna att medicinerna så jag vet hur du menar ❤️

Kram!
Cecilia Axelsson

#3 - - E:

Åhh, jag vill säja tack för ditt svar, det är intressent att läsa om dina tankar och också att du har en syster i liknande sits som jag. Idag läste jag förresten att på statens anstalter (om det heter anstalt när det är barn som bor där?) för barn och unga tjejer jobbar JOBBAR! massa män som har sex med de flickor som är intagna där. Jag blev så ledsen när jag läste det och så berörd. Kanske lite ot men ändå inte. Hur tänker du som själv varit på antalet när du hör sånt? Vad kan man göra som människa liksom för att detta ska bli omöjligt. Jag blir kräksjuk när jag tänker på redan utsatta flickor som förförs av de som ska hjälpa!! 🤢😢

Svar: Alltså jag oooorkar inte, kan vi inte bara hitta en ny planet dit vi kvinnor kan flytta och ha kvar på vilka män som får bo på?
Cecilia Axelsson