Hur skadad blir man av att sitta i fängelse?

 
Jag förstår om ni som inte följer mig på Instagram undrar vad som händer, eller så tänker ni inte på det alls. Så hör såg jag ut i lördags när jag åkte ifrån kräftskivan hos mamma, innan allt kraschade igen. Hoppfull, sovit 10h på två nätter och bara vaknat någon gång i timmen. Sen kraschade det ju som bekant för att jag aldrig behövt lära mig att hantera min systers sjukdomar, har ju kunnat knarka bort allt. I söndags skrev jag ett inlägg på Instagram som fick mig att reflektera på nytt, ni som redan läst kan ju bara hoppa över till nästa stycke.

Jag tror att det här som händer mig nu är djupare än att jag krigat de senaste 14 månaderna med allt som tillhör drogfrihet. Det känns som om jag först nu inser hur mkt jag gått igenom de senaste 15åren, halva mitt jävla livet.     


15år. Pappa dör i cancer vilket utlöser min systers psykiska sjukdomar. Bipolär och borderline är de värsta. Jag var 16år första gången jag såg henne på psyket. Elchocker, bältning, hundratals självmordsförsök och persoblighetsförändringar. Första pojkvännen som utövade våld, kniv mot min hals för att jag inte hittar hans snus och så fortsatte det i 1 år. Får insomnia.


19år. Tar studenten. Depression, panikångest, sorg & ångest. Träffar min stora kärlek. Dricker alkohol dagligen, byter mot tabletter. Paradiset. Kan stänga av känslor, inre smärta & allt jag inte bearbetat & blir den jag tror mig vilja vara.


20-29år. Dubbelliv. Eget företag, köper hus, kör dyr bil, förlovad och försöker bli gravid. Missfall v.15. Blir drogberoende. Importerar och köper narkotikaklassade läkemedel som säljs i drogshopen online. Börjar göra affärer IRL. Åker dit. Husrannsakningar, span & avlyssnade telefoner blir vardag. Män i gängvästar som vill kräva % på försäljning, katt-och-råtta lek med polisen och svenssonliv byts mot pundarliv. .


Företaget kursar, huset såld, Merca AMG har bytts mot en Volvo 745:a. Fängelse, högsta säkerhetsklass. Träffar andra pojkvännen som fysiskt & psykiskt misshandlar mig i 2,5år, får PTSD & tvingas till 2 aborter. Slutar sälja droger när en vän dör av fentanylet jag sålt till honom.



29 till nu. Från mkt cash till soc-bidrag Lämnar den misshandlande mannen, drömmer mardrömmar om att jag går tillbaka 4-5ggr/veckan i ett års tid, utvecklar sömnparalyser. Försökt sluta knarka i 3 år så börjar med substitutsmedicin. Hittar egen lägenhet, 88kvd, har inga grejor att fylla med pga väpnade rån i huset & ex som slagit sönder. Lyckas ändå, En bästa vän som sviker flera gånger, för många gånger. Utnyttjad av män. Spelar in med SVT:s Agenda. Arbetstränar 40%. Kbt:ar allt som ger panikångest utan droger. .


Och så undrar jag varför jag kraschade i förra veckan av en jobbkonflikt? Fly aldrig era känslor hörrni, de kommer i kapp.



(null)
Igår såg jag ut så här igen. Jag har nog aldrig egentligen förstått hur mycket jag gått igenom de senaste 15 åren. Även om ovanstående text är en grov sammanfattning pga att Instagram har begränsat antal ord att skriva är det saker som är obearbetade. Helt jävla obearbetade, istället har jag svalt en näve piller varje gång jag blivit påmind om det. Simon är väl det jag bearbetat mest iom att skrivandet är min bästa bearbetning, ändå besöker han mig fortfarande i mardrömmar och generar sömnparalyser. Antar PTSD, post traumatiskt stress syndrom.
Sen i söndagsmorse, efter ännu en natt med knappt någon sömn, har jag varit livrädd för att läggas in på psyk. Och först då inser jag hur skadad jag blivit av att ha varit frihetsberövad. När jag får frågor om fängelset är så farligt som en kan tro svarar jag ofta nej, för standarden är inte det. Sen satt jag på den anstalt som enligt mer erfarna fängelse-vänner är den bästa trots säkerhetsklass 2. Personal som behandlar en mänskligt, många aktiviteter, en halvtimmes mer "rast" i den inhängnad rastgården om vädret var fint och inga typiska plit-fasoner. 
Men frihetsberövanden i sig, bli fråntagen sina rättigheter och sin frihet.. ja det här något med ens hjärna. Att 12 av dygnets 24 timmar vara inlåst i sin cell som bara är några kvadratmeter stor och gallerklädda fönster. En timmes utomhusvistelse i den där inhängnade gården med taggtråd högst upp på det 2,5m höga staket. Så det har jag drömt mardrömmar om när jag väl lyckas somna. Drömt om de fem dygnen jag spenderade på isoleringen när jag precis kommit dit och blev tillkollad varje halvtimme genom en lucka i dörren. På nätterna med ficklampa och på utsidan av den tunga metalldörren fanns en lista med tidpunkt och om jag ändrat ställning i den hårda cellen med galonmadrass. Ett litet fönster allra högst upp, lika stort som ett A4 och även det med galler. Ringa på en klocka till centralvakten för att få gå på toa.
Arresten var likadan men värre då det var min första gång och jag inte visste hur länge jag skulle få vara där. Jag var den enda av oss fem som blev anhållna samtidigt, som krävde advokat (tack filmer & serier) vilket gjorde att allt dröjde lite i väntan på honom. Jag säger ofta att de tre dygnen på arresten var hundra resor värre än halvåret på en sluten fängelse-avdelning. Ovissheten och att det var första gången. 

(null)

Har jag berättat att jag bad till pappa när jag kom till arresten? Var ju i djupt opiat- & benzomissbruk så visste att en rejäl avtändning väntade. Bad ändå till pappa, knäppte händerna som jag aldrig gjort innan och bad om styrka till mig och Fredrik undrr tiden på arresten, hur lång den nu skulle bli (72h är max men det berättade ingen, sen måste det ske häktesförhandling om huruvida en ska häktas men jag erkände direkt och de hottade ju inte mer än ett hekto amfetamin och väldigt lite piller så jag slapp häktet). Bad iaf om styrka och lovade att så ta tag i allt. Jag hade inte ett enda avtändningssymptom där i arresten sen, trots att jag låg där inne i tre dagar. Somnade till och från i nästan meditativt tillstånd och i efterhand är jag säker på att pappa gjorde det. Folk får tro vad de vill om den teorin, men min tro på pappa är ofta den som får mig att överleva. 

Tror också det är därför jag fick fängelse på en sluten behandlingsanstalt, trots att jag var första gångs-förbrytare. För att jag behövde det. Likaså att min villkorliga dom förlängdes till skyddstillsyn pga återfall i kriminalitet (stöld på Ica), för att jag behövde gå behandlingsprogram när jag påbörjat den drogfrihet jag är i nu.
Nu svamlar jag. Som vanligt. Men jag har nog inte förstått vad de här frihetsberövningarna tillsammans med när jag legat på avgiftning gjort med mig. Eller allra mest när jag som tonåring besökte min syster på psyket när jag var mitt i förträngd sorg efter pappa. Vita väggar, en man som satt i rummet mitt emot hennes och gungande höll om sina knän och en kvinna som skrek avgrundsdjupa ångestskrik längre bort i korridoren.

(null)


Så igår hade jag bestämt mig, nästan i alla fall. Jag kom sent till beroende för att jag inte klarade av att gå på mitt vanliga morgontåg pga allt folk. Satt en halvtimme i kylan på station och inväntade nästa, massor folk även på det men paniken kom först när jag kom ut. Hade då inte sovit sen fredag natt. Bröt ihop på beroende, känslolösheten bröts när jag hoppats så mycket på att en helgs sömn skulle ordna upp allt. Hade bestämt promenad med kompis som jag återigen fick ställa in, skrev till jobbet på fredagen att på måndag då jävlar och på söndagen lovat att städa bästis butik för att få ihop pengar till att starta en hobby, fick ge upp efter två tredjedelars städning. Vad trodde jag egentligen, har inte städat min egen lägenhet sen jag kraschade?

Vägrade mer stilnoct, de gav mig mer ångest än sömn. Berättade för sköterska M om rädslan för inläggning på psyk, desperationen lös nog om mig. Hon ringde läkaren som jag återigen ska träffa på onsdag. Fick starkare sömntabletter, ambivalent till då jag ju älskar dem. Men fungerar inte som människa så har inte mycket till val. Fick ångest när jag svalde den framåt kvällen pga rädsla föt att känna känslan jag längtat efter i fjorton månader. Tre djupa andetag och övertyga mig själv om att min beroendeläkare har känt mig liks kände och har jobbar längre än jag levt med beroenden som mitt, måste ha tillit.

Skillnaden på just denna tablett är att den är mer sömn än ångestdämpande/lugnande vilket inte gör ruset i närheten lika skönt som annan benzo. Om jag somnade? Jo, rätt fort men vaknade efter någon timme och låg sen och vred ett par timmar innan jag somnade igen. Drömde om pappa vilket nästan är värre än mardrömmar om exet Simon. Drömmar om pappa är så helvetiska att vakna ifrån, för där lever han och när jag vaknar är han död igen. Det är 15 årsen han dog och mitt liv påbörjade sitt helvete, men drömmarna är fortfarande det värsta jag vet. Försöker ofta tvinga mig själv att stanna i drömmarna, omvänd sömnparalys typ. Men det går ju inte och jag gråter ofta när jag vaknar, för att jag inte vill annat än få stanna i drömmen och vara med min levande pappa en liten stund till (även om jag i drömmen var arg för att han hade gjort skidbacke i osten. Tror aldrig han gjorde skidbackar i osten i det verkliga livet). 

"Hej kompis. Vad du är fin idag!"

Det är så mycket jag behöver bearbeta, som kommer i samband med drogfriheten nu när jag inte längre kan stänga av. För det går inte att stänga av i all evighet, varesig det är med droger eller inte. Det samlas liksom på hög och måste till slut ut. Men hur bearbetar man då? Om en konflikt utlöster akut PTSD och en blir zombie men inte kan medicinera sig själv fungerande pga beroende av den medicin som hjälper? Jag vet fan inte. Ska va på beroende kl 11.00 idag för att jag inte pallar mer panikångest på tåg och imorgon ska jag träffa läkaren igen. Har några idéer men hoppas jag orkar skriva ett eget inlägg om det senare idag. Tog med gymkläder igår för vet ju nu för tiden att psyket behöver träning men det går inte att träna när en inte äter. Vill dessutom inget annat än komma tillbaka till jobbet, få rutiner och ha en vardag igen. Men behöver ju ett par nätters ordentlig djupsömn först. 

Har tankar om bloggen också, hur jag kan låta den fortsätta bli ett sätt att bearbeta men sluta skriva milslånga inlägg varje gång för att blanda upp med de saker jag tycker är roligt och kreativt att skriva om. Men nu ska jag förbereda mig för tåg, iom att soc-bidraget är sent den här månaden också så har jag inte köpt tågkort även om mamma swischade igår för att lägga ut. Vanligtvis ger inte en sån sak någon ångeat utan jag skulle planka och sen förklara för tågvärden om hen kom för att kontrollera. Nu ger det mig så mkt panik att jag hellre skulle gått de 9km till Mjölby om jag hade varit i skick. Shit, har aldrig varit såhär instabil utan droger. 

(null)

 jag tänker att när jag börjar fundera på lösningar, reflektera över en hobbys betydelse och hur jag vill väva in det i bloggen & Instagram, ringer min handläggare på soc för att jag antar att ansökan med förklaring om läget kan ha varit smått obegriplig att läsa, skriver till andra handläggare om läget, förklarar för tjejkompisen jag ställt in promenader med i två veckors tid, kan skriva blogginlägg, gå ut och gå (om än bara en regnig halvtimme nästan i foppatofflor 👆), tar med träningskläder i hopp om att orka träna, vill börja jobba igen och förstår att jag inte håller på att bli galen eller få psykos utan bara att det varit lite mycket i livet och att det nu kommer i fatt - är inte det början på vändningen då? Bara jag får äta, sova och lite lugn i huvud och kropp, kanske det är nu det börjar vända? (För det trodde jag ju inte i fredags också eller så... Men hoppet är ju det sista som sviker sägs det)


#1 - - Anonym:

Skulle, innan jag såg din fina text där skriva... åh fina, du är bäst!

#2 - - Anonym:

Skulle, innan jag såg din fina text där skriva... åh fina, du är bäst!

Svar: ❤️❤️❤️❤️
Cecilia Axelsson

#3 - - Ellie:

Men du, att få rätt anpassade mediciner utskrivna av doktor vid absolut behov är inte samma sak som att du börjat missbruka eller riskerer bli beroende på det viset. Inget nederlag eller större risk, det är ju totalt skilda situationer/faser i ditt lov för det första och för det andra tönker jag att detta egentligen ju är en viktig sak att gå igenom- lära sig acceptera skillnaderna mellan adekvat, kontrollerad och laglig medicinering kontra självmedicinering/missbruk. Det är en grym grej av dig att du verkligen sökt och tagit emot hjälp från människorn i ditt skyddsnät vars jobb är att finnas och korrekt stötta dig i exakt den resa du gör just nu. Det känns piss nu och att du har en tuff resa är tydligt- men du kommer komma ur detta stärkt. Du är supercool. Och ang din pappa så måste du försöka se era möten i drömmarna som något fantastiskt och ge dig tid och tillåtelse att sörja och bearbeta den sorg du okontrollerat dödat med missbruk/livsstil förut. När du gjort det kommer du kunna göra det där.. se drömmarna som era egna fantastiska möten och vara mer tacksam för tiden ihop än saknaden över att vara ifrån. Det är precis det sorgprocessen är till för, att läka.. exakt som du skriver själv är det ju en fördröjning hos dig, lagrad sorg (stinky cheese) som du måste börja hyvla av. Du är bäst och det blir bättre, jag lovar.

Svar: Du är så jävla fantastisk, behövde verkligen höra det här. Att du tar dig tid att skriva så mkt till mig är så otroligt jävla fint. Och betydelsefullt. Och ja... förstår du din betydelse för mig? Trots att den ännu bara är online? Tack ❤️
Cecilia Axelsson

#4 - - Ellie :

❤❤❤❤
Bara glad att jag kan finnas och vara till nytta. Du är betydelsefull för mig med, inspirerande och otroligt klok. Och avundsvärt bra på att uttrycka dig! 👌❤

Svar: Tack fina du ❤️
Cecilia Axelsson