Där står jag, 20-åriga Cecilia står framför mig

(null)

Klockan är strax efter åtta när jag kommer in på beroendeenheten, nästan lyrics över att dwt är tillbaka som det ska va med rutiner och tider och rätt jobb och rätt kollegor och allt annat som här den normala vardagen till. Jag sätter mig i stolan jag alltid sätter mig i, måndagar är alltid mest folk för då ska urinprover lämnas. 
Till höger om mig står en ung kvinna. Jag har mött henne när jag gått från beroende och hon till, det här är första gången jag ser henne på närmare håll. Hon står med likgiltig min, stirrar rakt ut i ingenting occ suckar ljudligt. Efter någon minut kan hon inte längre stå still, tar en folder om klagomål om Mjölby kommun, går fram till kaffet och pillar med muggarna. Jag känner en storasysterlig värme inför henne. 

Och det är då det slår mig. 
Det där är 20-åriga jag, framför mig står 20-åriga Cecilia. . 

Såklart är det inte jag, tyvärr funkar ju inte livet som på film där framtida jag och dåtida jag kommer i olika utföranden och säger svårtydliga metaforer. 
Men det kunde ha varit jag. Den likgiltiga minen, den kaxiga attityden, ögon som tror ingen förstår och så mycket smärta som förvandlats till ilska gentemot världen. Hon som trodde det var coolt att vara hård, häftigt att vara kall och som var så intresserad av att se ointresserad ut. 
När jag hämtat min medicin och går ut är hon inte längre kvar men jag kan liksom inte släppa henne. Vill så gärna lyssna, höra, finnas, hjälpa. Det är fint att vara empatisk såklart, men väldigt dränwrabde på energi. 

     


Idag är jag tillbaka på jobbet, caféet öppnar inte förrän nästa vecka så än så länge är det mjukstart. Jag har varit på gymmet för första gången på 1,5 vecka och storstädade halva lägenheten igår för att ha bästa möjliga förutsättningar till denna vecka. Är så trött på krigandet och det är mitt starkaste jag, för när jag tröttnar på mitt mående, mitt liv och min tillvaro orkar jag också göra någonting åt det.
Jag har inte vågat lita på mig själv speciellt, främst efter när jag gjort slut med Simon och inte visste om det jag mindes av hans våld var sant, då när jag frågade sköterska N med jämna mellanrum att Om jag inte ens kan lita på mig själv, vem fan kan jag lita på då? Nu vågar jag det, lita på mig själv alltså. För att jag äntligen lärt mig att jag alltid reser. Att vara där nere kommer fortfarande lite för ofta för att inte vilja förstå vad som är fel men jag kommer alltid till en punkt där jag tröttnar. Och genom att tröttna huttar jag styrkan att göra en förändring. 

Det är skönt att börja hitta den känslan, att vad som än händer kan jag alltid lita på att jag klarar det. För fan, har jag fixat de senaste 15 åren och ta mig ur det, då klarar jag väl ändå vad fan som helst? 

Det tar lite tid ibland, men jag har åtminstone alltid mig själv att luta mig mot.