Att klara det. Och inte klara det. Men ändå alltid klara det.

(null)
Förstår inte varför jag fortsätter tvivla på mig själv. "Jag klarar det!" "Jag klarar det fan inte..." "Jag klarar ju det här" "Klarar inte" "Klarar!" "Klarar inte. 
Jag klarar ju alltid allt ändå.
Skulle inte varit vid liv om jag inte klarade allt jag trott mig inte klara av. Jag är ju en superwomen-klarare av rang.
Ba’ det att varje "Jag klarar det fan inte..."-period känns så mycket intensivare än den förra, att det den här gången är mycket djupare än någonsin, mer riktigt och fler inte tillsammans med klarar.

Vaknade imorse efter ännu en natt med två-tre väckningar i timmen. Fortfarande zombie-mood och låter bli att sminka ögonen för att jag hoppas på att känslolösheten i mig kanske gått över nu och det enda som är jobbigare än tårar är mascaratårar.
Jag är ju ändå positiv, så där så när jag kommer till fängelset och får sitta på isoleringen i fyra dygn ändå ringer mamma och säger att det inte är bäcksvart utan bara lite gråskaligt. Glaset är alltid så irriterande halvfullt, hoppas varje morgon att det vänt och tror varje kväll att det kommer att göra det. Det är sällan svart i min värld, alltså svart där svart är ett helvete och vitt är oskuldsfritt och änglalikt.

(Varför definierar jag ens bra mående med oskuldsfritt? Vad betyder ens oskuldsfritt? Att det är fritt fram för oskylder? Fri väg till fängelse utan att passera gå för oskulder? Fritt från oskulder? Ja, för oskuld är jag iaf inte, så fritt från det i mitt paradis)  

Inser nu att jag menade oskyldigt.
Men va fan? Som om min definition av Edens lustgård skulle innebära någon form av oskyldigt leverne? Har för mycket mörka lustar i mig för det. Oj, nu blev jag dramatisk också. Mvh person med för mycket skuld på axlarna så aldrig oskuld ändå, på varken det ena eller andra sättet.

Jag flummar. Mitt sätt att hantera det här, pratar osammanhängande med mamma och gör henne orolig. För rörigt innifrån för att kunna hålla någon form av röd tråd.
Inte ens röd sytråd.

Fick panikångest attack när jag gick av tåget, längsta fem minuterna sen jag låg i opiatavtändning senast. Känns som alla tittar och hela jag skakar.
Zombie på beroendeenheten, var funderat hela dagen på om jag lämnat urinprov för jag lämnar alltid urinprov på måndagar men minns inte om jag gjort det idag. 
Försökte strukturera upp för sköterska M vad jag ville få sagt på jobb-mötet. Gick inte. För många ord som ville bli sagda men inte behagade ställa sig tillsammans med andra ord för att bli meningar någon annan än jag skulle förstå. Slutade med att sköterska M fick ringa min handläggare och ställa in för att jag inte hade kraft att förklara.
Smet ut och rökte när hon ringde. Blir mycket cigg nu. Syns på min hud. Käkkirurgen skulle ringt i början av augusti för att checka hur det gick, något bra i att hon inte gjort det med tanke på att jag röker lika mycket som när jag var 15, lekte att jag var beroende av cigg men Angelica och jag tog bara halsbloss när vi va bland folk. Annars rökte vi munbloss för det syntes ju inte på håll. 
Rökte John Silver då, var ju för cool för att röka något annat än det starkaste. Trodde jag i alla fall, naiv tonåring som jag var och första gången jag rökte delade jag och Micke på en av hans mammas John Silver i skogen och fick sån nickokick att vi inte kunde gå tillbaka till skolan.
Ändå tvingade jag mig själv att röka tills jag till slut faktiskt blev beroende, va ju tufft att stå i rökrutan även om det var lite läskigt i sjuan när niorna stod där. 

Sidospår.
Tuff tjej född -88 som flyr samtal hon inte vill höra. Hårdingarnas hårding. Coolingarnas cooling. 

Ringde mamma för första gången sen innan helgen, hatar att göra henne orolig men vill inte ljuga om varför jag inte orkat ringa eller dra vita lögner om mitt mående.
Tog bara två timmar på station innan jag vågade sätta mig på tåget igen, den här gången tomt. Ingen panikångestattack. Fasar redan för imorn men kan inte begränsa mig och istället gå 16km tur oj retur för att hämta medicin.
Träffade en vän som precis slutat knarka nu, det har han varje gång vi ses. Ingenting jag dömer, vet att lögnen är likamycket inför honom själv som för mig. Vi kommer in på stilnocten (edit: propavan. Vet ej vad jag fick stilnoct ifrån) han får utskriven för sömn. Inget narkotikaklassat preparat och innan jag hunnit tänka sträcker jag ut handen.
Han hade inga på sig, vet inte om det är tur eller otur. Gillar ändå inte stilnoct då jag hallicunerar på det om jag håller mig vaken. Hade varit värre om det var narkotikaklassade tabletter eller knark jag bett om. 

Längtar så mycket efter att få sova en hel natt. Har så mycket mardrömmar och sömnparalyser nu att normaltillstånd för mitt hjärta är i kaninpuls-läge. Bara det att kaniners puls är mycket mysigare att känna än mitt p-piller-hormonella sprängfyllda bröst som fått blå abstrakt konst över sig, slå så hårt att jag ser det utifrån. 
Den där blå abstrakta konsten har kommit lite här och var för övrigt. Tror det är sen jag började med p-piller. Små tunna linjer som letar sig fram över smalben och bröst, en lång en på underarmen också. Inget jag behöver oroa mig för va? Inget jag behöver betrakta som annat än kroppens egna blodkärls-konst? 

Flummiga flummiga inlägg. Är i ständigt kaos. Att inte sova och inte äta förstör mig såklart ännu mer. Längtar efter lugn och ro.
"Du har urkraften i dig, gumman" sa mamma innan vi la på. Och jag tror det är så, annars skulle jag tagit återfall för längesen. Är knappt återfall jag oroar mig för längre, mer att jag typ håller på att få psykos.
Sen inser jag att jag har för mycket sjukdomsinsikt i oron över att få psykos för att ens vara i närheten av att få psykos. Men drogutlösta psykoser borde väl göra hjärnan mer benägen att hamna där igen?

Whatever, jag är bara så jävla, jävla trött. Så dränerad på energi att jag inte vet hur jag ska orka ta mig upp. 
"Ska jag prata med läkaren?" frågade sköterska M innan jag gick. Jag svarade jakande och tänkte samtidigt att det ju inte finns något han kan göra. Ge mig lugn i tablettform kräver väl att jag faktiskt får en psykos och blir en fara för andra eller mig själv.

Jag vet inte, jag tror helt enkelt min utbrända hjärna inte pallade mer efter juli och detta blev pastan som fick vattnet att koka över.

Imorn är en bättre dag, det måste det va. 
(Orkar ej korrläsa, avsäger mig allt ansvar för ev. fel samt ev. flumm



#1 - - Mia:

Du är inte ensam! ❤️

Svar: Tack ❤️
Cecilia Axelsson

#2 - - Katta:

Stilnoct (zolpidem) är narkotikaklassat och beroendeframkallande. Visst, det är inte xanor, men väl beroendeframkallande och triggande för många. Så var extra glad att han inte hade några.

#3 - - Katta:

Stilnoct (zolpidem) är narkotikaklassat och beroendeframkallande. Visst, det är inte xanor, men väl beroendeframkallande och triggande för många. Så var extra glad att han inte hade några.

#4 - - Katta:

Stilnoct (zolpidem) är narkotikaklassat och beroendeframkallande. Visst, det är inte xanor, men väl beroendeframkallande och triggande för många. Så var extra glad att han inte hade några.

Svar: Stilnoct?
Har jag skrivit det har jag skrivit fel, menar propavan.
Cecilia Axelsson

#5 - - Emily:

❤️

Svar: ❤️
Cecilia Axelsson

#6 - - Emily:

❤️

Svar: ❤️
Cecilia Axelsson

#7 - - Katta:

Ah. Det förklarar ju saken. Ja, propavan är ju inte döden direkt. Alla pensionärers föredragna sömnmedicin typ. O sorry för fnörton kommentarer samtidigt, fick faen ryckningar i fingret...

Svar: Jag fattade inget först när du skrev stilnoct hehe. Jag gillar inte ens propavan för blir så jävla bakis. Vanligtvis funkar min vanliga sömnmedicin, melatonin (skrivs också ut till äldre om jag minns rätt, melatonin är ju kroppens eget sömnhormon och tydligen får äldre brist på det). Mamma är 70 och hon hsr flunitrazepam den jäkeln hehe, hon fick det i samband med förlossningsdepression när jag föddes (alltså 30årsen) och har ätit sen dess. Till skillnad från mig har hon dock aldrig höjt sin dos hege.

Hehe ingen fara :)
Cecilia Axelsson