Torsdag

 
Det där var ju vardag förr, i missbruket var dagar nätter och nätter dagar men hade glömt bort vilken ångest det är att vakna upp och inse att en hel dag försvunnit. Tror inte det var just grejen i sig, att jag sov så mycket och dessutom sov två timmar till efter den där bilden. Utan känslan av hur det var förr när typ fem års att-göra-lista hela tiden sköts upp till nästa dag för att man sovit bort den egentliga att-göra-listan-dagen. Det jobbigaste igår var väl att jag missade min handläggares samtal och nu vet ingenting om någonting som innefattar möten och att prata ut.

Men jag vaknade vanlig tid först igår, groggy i huvudet efter en natt med tredubblad sömntabletter trots svintrött för jag vaknade ex antal gånger under natten. Måste slagit i huvudet för har en bula på vänster sida och brutal huvudvärk som motats bort med paracetamol. Eller bara att hjärnan kokade över i tisdags. Kom ut på en promenad igår morse och kan ha hotar ett gäng sex-/sju-åringar på ett mindre konstruktivt sätt. Två stycken rent ut misshandlar en tredje, med en stor jävla gren, som gråter för kung och fosterland, ytterligare två stycken står och ser på.

Jag lägger på mig min mest auktoritära röst när jag går fram till den gråtande killen och hotar de andra med att jag personligen ska se till att de inte får några julklappar om de någonsin slår en klasskompis igen. För jag känner gringen som ingen vet vem han är så jag får förklara att han är den som tar julen ifrån pojkar som är elak mot kompisar och att gringen ser allt. Innan läraren kommer har jag hunnit säga att det även gäller dem som bara tittar på, för vågar man inte gå emellan ska man gå till en lärare annars är man en lika elak kompis. Var väl tur att läraren kom innan jag började hota med monster under sängen eller något, var rätt skakis efteråt över hur brutalt våldet var. 
Anyway, önskar väl mest just nu att inget av allt som har hänt nödvändigtvis måste ha hänt men utan piller som bäddar in minnen i bomull har det ju de facto hänt. Iom att jag är en ångestbenägen person tar jag lätt på mig allting, skyller på mig själv och hittar de mest bisarra saker att få ångest för. Nu för tiden kam jag mest skratta åt det med mamma för självutplånande tankar har jag ärvt av henne men är bättre på att inte låta dem fästa i mig nu. Typ som att de andra måste fortsätta jobba ihop (vilket ju jag också ska men jag klarar mig alltid) och att det blir jobbigt för dem och det skulle vara mitt ansvar. Som sagt, det är mest tankar som far förbi men inte får fäste för jag vet hur bisarra de är. Som vanligt mår hellre jag dåligt än andra typ. 

Några bra saker hände ändå igår. Jag fick brev från någon som sitter inne och som jag inte fått tag på, på drygt sju månader och han är en sån jag kan prata om prick allt med så det kändes skönt. Ännu skönare att han snart är ute och jag hopas han kan hålla sig ifrån livet jag älskar så vi kan ha kontakt igen. Det är från början Simons kompis och jag minns inte längre alla gånger han blivit arg på mig för att jag ens pratat med kompisen när Simon typ var i köket.  Fick veta efteråt att kompisen kunde se att Simon stod och tjuvlyssnade på oss när vi pratade helt vanliga saker och alla gånger Simon velat att han skulle ljuga om alla extra droger han köpt. Den enda lögnen jag började vårt förhållande med att be om inte skulle ske, som drogförsäljare ser en ju både en och två flickvänner bli grovt förda bakom ljuset. Iaf, att få prata med den här vännen är guld värt. 

Sen vann jag en sexleksak på Instagram från en av de som trollar så fint med ord (@skrivdivan) vilket kändes som ödets ironi iom att jag i tisdags kväll skrev till den där killen att han ju kunde nämnt att han hade flickvän. Inte för att jag egentligen var ute efter något annat än möjligtvis en sexuell relation utan för att jag kände mig bortgjord som frågat om vi ska ses igen och han nekat. Typisk kvinnligt va? Ta ansvar för männens handlingar och att jag känner mig bortgjord för att han ljugit? 

 Det var väl bra att jag fick veta, att jag av en slump gick in på Facebook för första gången på flera månader och fick se i en relation-statusen. Men hatar att jag är den som känner mig bortgjord för det är så irrationell känsla att bära. Min syn på män blir ju inte mindre cynisk men nu kan jag iaf släppa viljan att ses igen, tur att vi bara sågs en gång I guess. Han svarade på det jag skrev men jag har inte läst och tänker inte läsa, vil inte veta eller höra lögner. Men känns ändå som ödets ironi att jag då vann en sexleksak. Skulle aldrig överleva mitt liv om jag inte kunde skämta mitt i tragedin. 
Idag då? Jag vet inte, hade sen tidigare ett möte inbokat hos min samtalsterapeut klockan 09:00 på beroende, vilket är bra för jag har ju inte varit där och kunnat berätta sen allt hände. Sen går hon dock på semester i ett par veckor, tycker gott hon kan ställa in den semestern med tanke på min situation. Skooooja! Såklart?! Skrev en annan gång att jag tyckte det va dålig stil av min förra soc-handläggare att gå på mammaledighet när jag behövde henne och jag fick en lång kommentar om att jag var egoistisk som tyckte så. Jag förstår att ironi kan vara svårt att läsa i text, på instastory brukar jag skämta om att jag sätter på mig osynlighetsmantel med solglasögon och hörlurar varpå jag fick ett dm med informationen om att andra människor faktiskt ser mig även om jag har solglasögon och hörlurar. Men måste väl betyda att jag är bra på ironi som kan framföra det så allvarligt? Och ja, jag vet att vissa diagnoser gör det svårare med sarkasm, min syster har det, så jag försöker va noga med att bara driva med mig själv. Vilket jag alltid kommer göra för kan jag inte se humorn i det tragiska blir det tragiska för svårt att hantera.
Ordbajseri deluxe idag, att skriva är ju ett av sätten att hålla känslor i schack. När jag låter fingrarna dansa på tangentbordet är det inte så mycket som gör ont inuti. Kände en extrem längtan efter benzo igår, för att stänga av och bli stark (aka hård, kall och okänslig, vilket inte ens är att va stark men ja, ni vet allt det där med hur machokulturer fungerar). Har ju inget som stänger av längre och just nu ingen kontroll vilket gör mig en smula ängslig. Messade min handläggare när jag vaknade igår kväll, vilket hon väl ser näe hon kommer till jobbet och då vet jag mer hur det blir. Att inte ha kontroll måste va det värsta som finns? 

Det värsta med allt det här är inte längre hur stämningen på jobbet i sig har varit, som var själva grunden till allt som hände i tisdags, utan att jag var noga med att säga att jag väl inte skulle namnges under mötet på onsdagen där den konstruktiva kritiken skulle läggas fram. Jag ville ju inte att relationen till personen det gäller skulle påverkas för hon har fortfarande en väldigt betydelsefull roll för mig, är förstående och får mig att växa. Nej, ingen säger att du sagt det. En minut senare ropas vederbörande dit och jag ombedes att berätta hur jag känner. Kände mig för pressad att säga ifrån och påpeka att jag ju ville vara anonym, samtidigt som om jag skulle sagt det hade personen ändå förstått att jag låg bakom klagomålen. Det som kunde hindrats var väl att jag sluppit säga sakerna i affekt medan jag gråtande försökte prata utan att helt bryta ihop. 
Jag tror det kommer lösa sig, det tror jag verkligen. Det är klart det kommer va jobbigt i början när vi ska återgå till jobbet, kollegor som undrar och vi ska ha hitta ett nytt sätt att ha en arbetsrelation på. Enda orsaken till att jag först ångrade att jag sa något var att jag inte skulle gå tillbaka till jobbet, för så har gamla Cecilia alltid gjort. Men när jag lugnat ner mig och pratat med mamma beatämde jag mig för att jag inte är gamla Cecilia längre och nya Cecilia möter sina rädslor.
Vi får se hur den här dagen slutar, det blir säkert bra i slutändan. På ett eller annat sätt. 

När det kommer ännu mer motgångar och en inte klarar fler

Jag kände verkligen att det var på väg att vända efter julis äckliga jävla krigande. Kände att hösten är nästan här och jag älskar hösten för ingenting är som höstens mys. Jag märker att jag inte kollar ner i backen lika mycket när jag går, ler mot söta killar och känner en vilja att göra saker igen. Tänkt att bara jag kommer tillbaka till det vanliga jobbet, börjar umgås med fler människor, ökar arbetstiden och äter igen så är den snart här. Lyckan alltså, eller iaf någon form av livsglädje. 
 
Och så händer något. Jag vill inte skriva för mycket, inte hänga ut människor som hjälpt mig att ta mig dit jag är idag eller skriva saker i affekt, men fy fan vad ord jag har inom mig. Denna gång jobbet, min enda stabila punkt och stället där alla är medvetna om min problematik och där mina problem inför förändringar och problematik över lag tagits emot med stor förståelse. För det är en arbetsplats för människor med speciella behov, typ jag efter ett missbruk. Men så är det något som inte fungerat och som gnagt i mig länge, en egenskap jag alltid burit med mig och som allt satt mig i konflikter. Det jag skrev om här om dagen, att jag inte kan stå bredvid och kolla på när andra behandlas fel och är den sista att ta skit när jag känner mig felbehandlad. Nu för tiden samlas det dock i mig för att jag lärt mig att välja mina krig. Men det innebär ju också att saker läggs på hög till dess att jag breakar eller låter det gå över. 
 
Det började redan i lågstadiet. Jag sa ifrån, vägrade att bli körd med och trampad på. Samtidigt som jag tagit alla andras krig. En egenskap som jag såklart är stolt över, en egenskap som gjort att många förvånades över att jag "tillät" Robbans misshandel, en egenskap som satt mig i oändligt många konflikter och en egenskap som gör att jag ger väldigt mycket av mig själv. Jag får nog till slut, kan varken stå och se på eller vara den någon knäpper på näsan. FInns inget jag hatar så som jag hatar härskartekniker, förminskning och allmänt orättvis behandling. Men jag vet också att jag får ta smällar för det, både när det gäller att stå upp för mig själv och för andra, jag börjar lära mig att inte handla i affekt och därför har jag känt mig mogen som tagit problemen till de som faktiskt har ansvar för just problem. 

Men så hände något imorse, jag fick nog och när jag anförtror det åt någon som det är meningen att jag ska anförtro det åt, någon som lovar mig att detta stannar mellan oss och ska tas upp på möte med ledningen för att i samma sekund ropa dit personen det gäller. Jag sitter framför och försöker att inte börja gråta men misslyckas för sen jag blev drogfri sitter känslorna på utisdan och tårar kommer vid varje känsla jag känner. Jag blir trängd, ifrågasatt och bedd att förklara hur jag känner inför personen det gäller, någon som är i maktposition gentemot mig, trots att jag precis bett om att det inte skulle komma fram att jag sagt det för jag vill inte ha det ansvaret på jobbet jag är på för att fucking arbetsträna. Så jag säger det, i affekt som blir defensivt fastän jag inte vill prata i affekt som blir defensivt för jag föredrar konstruktiv kritik. Människor som ska handla proffesionellt låter känslor ta över och jag offras som någon form av bevis på något ingen vågat säga på flera år, trots att det är något ledningen ska hantera. 

Jag jobbar för att arbetsträna. För att lära mig det sociala, hur man agerar på en arbetsplats, rutiner, få min uppbrända hjärna att orkar och ha en sysselsättning som gör att jag inte knarkar. Jag jobbar för att arbetsträna på en plats där alla vi som är där är just där av den anledningen, medan andra får ett års anställning med subventionerad lön. Och det fortsätter, jag sätts i konferansrum med människor som vet att detta inte är mitt ansvar att framför men ändå sätter mig där med människor som helt plötsligt har alla ögon på mig. Jag gör inte detta för alla andra som mått dåligt, eller till viss del men lika mycket för egen del. Men det är fortfarande inte mitt ansvar att framför iom den skyddade arbetsplats jag är på. Det är instans människornas uppgift, jag har blivit tillsagd att komma till dem vid problem och det var precis det jag gjorde. Vuxna jag började inte tjafs utan tog ett moget beslut att lägga det i de ansvarigas knä. Ändå sitter jag nu där. Trängd situation, litet rum, tårar, människor som alla tittar på mig, ber mig förklara. Panik, rummet kryper, väggar flyttar sig närmare i pereferin och jag får ännu en gång nog. 

Reser mig upp och säger att jag inte klarar det, att det inte är mitt ansvar och tränger mig förbi alla i det för lilla rummet. Kan inte andas förrän jag kommer ut, hör långt bort min handläggare be mig gå till runnet rakt fram och där inne bryter jag ihop ännu en gång. Bara det att där inne gör det inget för hon är den som känner mig bäst och redan försökt avstyra de andras känslo-handlingar. Hon är den jag redan har en plan med om jag får nog av det som pågått på jobbet, hon som skulle skött det proffesionellt om hon fått veta och vara med från början innan jag trängdes in i ett  hörn. 

Jag vill förklara mer noggrant men ändå inte för det är människor som också hjälper mig väldigt mycket, får mig att utvecklas och växa som människa. Någon ger mig beröm för att jag vågar framföra kritik som påverkar både mig och mina kollegor men hur mycket är det berömmet värt om jag hela tiden tvingas ta av mig själv? Hon berättar att jag är guld värd för kommunen som lyfter problematik men vad är det guldet värt om jag blir det som bär deras ansvar? Jag är inte stabil eller redo eller stark eller ens där för att vara den personen. Jag är där för att fucking arbetsträna upp min stabilitet. 

 Jag ångrar att jag ens sagt någonting. Eller nej, jag är stolt över att jag står upp för mig själv, står upp för mitt och andras värde att bli behandlade med respekt men jag offrades för att vara en form av bevis åt människor som varit för fega för att själv framföra kritiken, trots att det är deras jobb att göra. Vilket min arbetsträning inte är. 
 
Jag tror det kommer lösa sig, har messat med personen som fick kritiken som hen varit ovetande om just för ingen har vågat säga något. Förrän jag var den som fick personifiera det så många tänkt men så få vågat säga. Det blev sådant kaos på så många sätt, är glad att jag har en handläggare som känner mig, backar mig och tar de diskussioner jag inte ska behöva ta. Ännu jobbigare är det att alla vet att mitt enda mission är att inte knarka och att motgångar är det som lättast får mig att falla dit, att då utsätta mig för en sådan här situation är så långt ifrån proffesionellt beteende från anställda för kommunen gentemot mig. Jag vet inte om ni hänger med, vill som sagt inte skriva för utförligt eller uthängande för det är människor jag ska fortsätta jobba kring. För jag tänker inte fly den här gången, jag tänker inte göra som jag alltid har gjort när jag struntat i att gå tillbaka till ställen där något jobbigt har skett. 

Dagen fortsätter i samma anda, jag åker till mamma för att hjälpa henne med sin brutna fot, mamman som gick ut och gick idag sisådär tre veckor efter hon opererade sju frakturer i den brutna foten. Starka, starka mamma men jag åkte dit istället för att åka till random langare. Riktig guldstjärna. Sen brakar det med min syster, jag skriver inte mycket om henne även där pga av att hon inte valt att figurera där men det jag kan säga är väl att hon sedan några år tillbaka är sjukpensionär (37år) pga av psykiska problem, problem som expolderade sen pappa dog och sen visat sig i de mest otäcka situationer. Och nu ett nytt dåligt skov och när hennes skov är dåliga är de riktigt jävla dåligt, svårt-att-sova-för-jag-vet-inte-om-hon-lever-imorn-dåliga. 

Om det är slut där? Jag loggar in på facebook för att skriva med min faster jag tappat kontakten med, facebook som jag inaktiverat för att jag bara mår sämre av det. Loggar in på messenger och trycker på något som slänger ut mig i flödet på facebook. Pang! En kille jag träffade och hade mysigt med för någon vecka sen visade sig ha flickvän. Sen flera månader tillbaka och jag har ingenting vetat. Inte för att jag velat ha något annat än sex men känner mig unyttjad, skriver att jag kräver ärlighet och respekt men han är för feg för att svara, stoppar huvudet i sanden. Jag känner mig smutsig, utnyttjad och bortgjort som velat träffa honom igen men blivit dissad och nu förstår jag varför. 

Checkar av meddelandena i messenger som jag inte läst på flera månader pga den inaktiverade facebooken, ett gammalt meddelande från någon som fortfarande är vän med den f.d vänenn. Läser ord som gör ont att lösa, blir ifrågasatt över mitt val att bryta kontakten trots att ingen annan än min bästis vet allt den f.d vännen fått mig att må. Jo mamma vet också, mamma vet ju allt. Men ingen annan vet alla tårar, all ångest, alla gånger jag ifrågasatt mig själv, vad som är fel på mig eller varför han gång på gång ljög för mig. Ingen vet ju hur dåligt han fick mig att må så förminska ej mina känslor tack. 
 
Hatar hur han lyckas manipulera människor i sin omgivning att tro att det är jag som är den elaka, men kan inte klandra någon för han lyckades ju även med mig när jag bara ville att vår vänskap skulle fungera. För jag älskade honom, för att det var bra när det var bra och för att vi äntligen umgåtts igen efter ett tio årigt uppehåll, som för ett decenium avslutades för att han anmälde min dåvarande pojkvän för hembränning bara för att de bråkade på fyllan. (Ja, det här klassas kanske som uthängning men ni vet ju ändå inte vem han är)
 
Så det har hänt idag och jag vill mest ringa beroende imorgon och böna och be om ångestdämpande, något jag vet att jag aldrig kommer få för de enda ångestdämpande som hjälper är narkotikaklassade så morgondagens mission blir mer än någonsin att inte knarka. 

Eller så vaknar jag och bestämmer mig för att inte låta mig knäckas. Vaknar och städar min lägenhet, tvättar på tvättiden jag numera har varje onsdag och finner den där styrkan jag ärvt från mamma när en inte orkar va i de onda tankarn. Fan, jag är inte redo att hantera sådana här grejor men tydligen är det svårt att undivka om en också ska leva sitt liv. Kanske ska satsa på att bli eremit för senaste tiden är det ju andra människor som får mig att braka, hur gör jag för att inte låta det hända? Hur gör jag för att ta kontroll över mitt mående och inte lägga det i andras händer, vilket jag ju gör om jag blir så knäckt när sådana här saker händer?
 
Fan, ironiskt ändå att jag sa till beroende att jag snart kommer explodera på jobbet snart för att jag inte mer pallar. Förlåt för eventuella stavfel, syftningsfel, grammatiska fel och allmänt flummig text där jag inte kan vara så tydlig som jag vill men jag har både druckt och knarkat så är svårt att skriva då. Skoja (så icke-roligt skämt) men är ledsen, arg, less, besviken och trött. Orkar inte korrekturläsa. Men det märks väl imorn om jag vaknar med den där urkraften som gör att jag tänker "helvete heller att jag ska knäckas av det här", isf får ni säkert ett inlägg. Om inte är det för att jag behöver all tid och energi till att inte ta återfall. 
 
Fan, fan fan. Varför kan jag inte bara vara tyst, ta skit, se på, inte ligga med killar, inte älska vänner och ta över min systers dåliga mående? Tja, antagligen för att det här inte är något Black Mirror-avsnitt utan mitt liv och utan de där sakerna är det varken jag eller ett liv. 

Seså, dubbel sömnmedicin för pricken över i:t vore ju romantiska drömmar blandat med mardrömmar om det där jävla exet som ger sömnparalyset. Och som jag skrev i förra inlägget, nej inga härliga minnen kommer någonsin kunna väga över det dåliga och jag skulle inte ens gå tillbaka under mordhot för tror döden är mer nice än att förstöras av honom igen. 
Och slutligen tog min sugiga impulskontroll och ännu sämre konsekvenstänk över och jag köpt massa snacks för mina sista pengar. Bra dag va? Men är ju bara 13 dagar tills jag får pengar och all mat i frysen är förstod sen jag hade glömt att stänga i ett dygn när det var 30+. Ja, bara 13 dagar om inte soc-pengarna är försenade pga att de är underbemannade där. Det går bra för kommunens välfärd nu.

Förhoppningsvis hörs vi imorn och jag har urkraft i mig, förlåt för gnälligt inlägg. Eller nä, inte förlåt. Det här är mitt liv just nu. 

Att sakna en man som misshandlat enb

 
Hej höst-Sverige.
Ni vet ju att krigat mot det här med dåliga snubbar, vill sluta romantisera kombinationen av sex och knark samt frågar mig själv gång på gång om jag någonsin kommer bli kär igen. Gick ju i flera år och trodde att jag knarkat sönder förmågan att va lycklig utan driger vilket gjorde att jag fortsatte missbruka, sen blev jag drogfri och insåg att jag levt i en lögn och fick euforirus av glädje i maggropen och trodde det var falska känslor. Till slut kunde jag landa i att det går att må jävligt bra utan sinnesförvirrande substanser, även om jag får för mig att senaste gången va sista gången varje gång jag kommer ner i en down-period.

Så rent logiskt borde jag ju också kunna bli himlastormande kär men jag är fan skeptisk. Kanske beror det på att jag aldrig haft så här lång tid utan en kille i mitt liv. Under de här 1,5 åren som gått sen jag lämnade Simon har jag ju dejtat en del, fler sexuella relationer men backat rätt fort. Mellan mina långa förhållande har jag gått från kille till kille, säkert en blandning av att jag levde för mäns bekräftelse och rädsla för ensamheten. Nu behöver jag inte det längre och letar inte lika aktivt och är väl egentligen inte ute efter ett förhållande.

Fan, inte det jag skulle skriva om. Börjar jobbet strax så tänkte bara få i väg en tanke och en fråga. Vilket handlar om Simon. Under de här arton månaderna har jag hatat honom, sörjt att vår kärlek var fejk, bearbetat allt han förstört i mig genom misshandel och drömt återkommande mardrömmar där jag vaknar efter sömnparalys när jag drömmer att jag gått tillbaka. 

Grejen är att när det var dåligt mellan oss var det ju uppenbarligen sjukt dåligt. Men när det var bra var det himlastormande bra och det är dem tillfällena jag har börjar tänka på mer och mer senaste tiden. För vi har haft det jävligt roligt och jag inser att jag aldrig riktigt sörjt att den delen av vårt förhållande. Aldrig så att det bra vägde upp det dålig, inte tankar som på något sätt skulle få mig att vilja gå tillbaka. 

Saknas vore väl att ta i men något som liknar det har börjat ta plats i mig. Jag vet inte om det egentligen handlar om att jag saknar kombinationen av man och droger. Majoriteten snubbar jag haft senaste åren har ju en mask av romantiserande knark kring sig. Allt blir ju lite mer rosaskimrande när jag tänker tillbaka och knark är involverat i minnet. 

Antagligen är det väl så, att det är knarket jag saknar och män som Simon representerar det jag älskar att göra allra mest när jag är påtänd. Men oavsett orsak finns en massa minnen i mig som gör att jag tänker mer på Simon än jag någonsin vill. Samtidigt skulle jag ju inte stannar så länge, 2,5 år är ändå lång tid, om allt var dåligt. Jag saknar ansvarslösheten vi delade, att vi kunde skita i allt och då verkligen skita i allt. Åka runt i Sverige, knarka och leka nya identiteter på varje ny stad. Bestämma vilka vi var på vägen dit och i samma stund vi gick av tåget gå in i rollen och leka påtända rollspel i dagar i sträck. 

Jag fattar ju att det är farligt att börja tänka sådana här tankar, men jag tror inte de är så pass farliga att de kan få mig att ta dåliga beslut. Men minnena finns där på ett sätt de inte gjort innan, då när hatet varit större och inte lämnat plats åt något annat. Nu börjar hatet släppa och plats tar en annan form av sorg.

Eller så är det bara det gamla vanliga, jag saknar den tiden och det finns olika snubbar som personifierar det. Jag får för mig att jag saknar dem för att jag vill ha ett ansikte på det jag saknar.

Men nu frågan, ni som levt och lämnat en våldsam man eller destruktiv relation. Sörjde ni det bra? Saknar ni det roliga?

Nu jobb, puss!