När känslor maskeras av drogsug för det är det enda en vet

(null) 
Det fortsätter va ett kaos av ord i mig som behöver komma ut, men när ett blogginlägg känns för maffigt vänder jag mig till Instagram trots att jag inte alls gillar att dem begränsar orden där. 
Jag träffade min beroendeläkare igår, sjukskriven till 10:e september fastän han föreslog 25:e men det känns alldeles för långt bort. Dygn blir väldigt långa när nätterna är ett virrvarr av ytlig sömn, mardrömmar och sömnparalyser. Jag tror mig behöva rutiner, jobb, träning, mat och sömn för att få en fungerande vardag. För inget fungerar ju riktigt när något av de basala behoven tas bort. 
Värst av allt är att han snart ska sluta, jag har känt mig så prevligierad som haft samma läkare i ett helt år och framförallt honom. Vid varje läkarbesök har vi pratat länge om missbruks påverkan på hjärnan och jag som är så intresserad av hjärnan att hjärnforskare skulle legat nära till hands suger i mig allt han säger som en svamp, lär mig massor och framförallt förstår jag mig själv. Dessutom skönt med någon som känner en, ändå sjukt att det ska kännas som ett privilegium i välfärdslandet Sverige. 
Vad händer då?
Jag fortsätter som sagt sova väldigt ytligt och det påverkar ju allt annat till att fungera. Jag har fått i princip starkaste sömntabletten på marknaden vilken jag somnar av men sen vaknar av rätt fort. Ändå gör några timmars ytlig sömn mycket mot ingenting för jag går inte och köper cappuccino på pressbyrån utan att dricka kaffe eller tar 1,40h på mig att gå 20m från station till tåget. Visserligen inte jättemycket bättre än det tillståndet men lite bättre är bättre än inget bättre. 
Är det samma på fredag ska neuroeleptika (heter det så?) läggas till. Något som ska fungera mot hyperaktivitet för det är det som pågår i min hjärna. Om det är kaos där inne annars är det ju inget mot hur det är nu, vilket är anledningen till den ytliga sömnen och att jag vaknar av sömnparalyser vid minsta mardröm. Tänker att sömnparalyser ska få ett eget inlägg, likaså PTSD:n som utlöstes av att jag utsattes för en väldigt trängd situation. Och var det något min första misshandlande pojkvän var bra på så var det att hålla fast mig, jag var 17 då och har inte kunnat befinna mig i sådana situationer sen dess, än mindre vara fasthållen. 
Något Simon visste om och såklart utnyttjade med ett rättfärdigande att "lugna ner mig". Minns att han i slutet anklagade mig inför sin mamma att jag ljög om första pojkvännens misshandel iom att jag ljög om hans. Iaf, något utlöstes ju när jag kände mig så trängd och sen har ju sömnparalyserna och mardrömmarna avlöst varann och uteslutande varit relaterade till Simon. Herregud, känns som jag upprepar mig och redan förklarat i bloggen? Hjärnan försöker bearbeta alla trauman och allt kommer nu på en och samma gång för att jag så länge stängt av med droger. 

Jag kommer få påbörja en ADHD-utredning också, hur läng tid det tar beror på när en psykolog kan tillsättas på beroendeenheten för ordinarie är sjukskriven. Vad jag förstod det som är psykologen dock bara en liten del och flera av de andra terapeuterna & sköterskorna kan göra större delen av utredning. Läkaren tror inte jag har ADHD, än en gång förklarade han hur ett så grovt opiatmissbruk förstör hjärnan och blir en kognitiv funktionsnedsättning. Jag vet ju allt det där men han förstod att jag behövde ha svar svart på vitt för att kunna släppa manin kring ev. diagnos. 

Sen skulle vi prata höjning av min substitutionsmedicin, Subutex, men det hade jag struckit innan jag ens kom in. Jag vill inte höja eller byta till starkare metadon, dels för att det är ett sätt att fly och nya insikter har gjort att jag vill sluta asap (kräver också ett eget inlägg) men mest för att jag börjar förstå att jag inte vill återfalla så mycket som jag trott. Varje gång jag mått dåligt har jag tjatat om att det är gången jag kommer återfalla, men om jag inre gjort det under denna krasch är det väldigt långt bort att göra.
Det är så mycket som är komplext med missbruk och drogfrihet. För mig har ju knarket till stor del handlat om att fly sorg, smärta, oro, ångest, depression etc. Jag har kunnat styra mitt mående pga obegränsad mängd droger och den enda "jobbiga" känslan jag känt är att vilja knarka aka drogsug. När jag sen sluttade sälja droger och inte hade samma ekonomi eller tillgång tvingades jag till fler avtändningar, vilket på opiater & benzo är ett levande helvete. Som en slöja över alla känslor i avtändningen är ju drogsuget som man vet får bort allt det fysiskt & psykiskt jobbiga på en halvtimme. 
Idag maskeras alla mina känslor av drogsug, den där slöjan ligger liksom kvar över alla andra känslor för det är den enda negativa känslan jag behövt hantera de senaste tio åren. Jag har sedan rätt länge börjat kunna skilja lite mer på vad som är ångest, sorg, skuld, skam och sådär men det har ju alltid varit tillsammans med drogsug. Först var alla känslor drogsug och nu är det alla känslor plus drogsug. Det är iaf vad jag trott och att samtidigt ha vetskapen om att rätt mängd piller får bort den onda känslan har gjort att jag vid varje ond känsla eller motgång trott mig vara nära återfall.
Men så är det ju inte, för isf hade jag redan återfallit med tanke på alla motgångar jag haft senaste 14 månaderna. Alla de här nygamla, negativa känslorna är ju främmande för mig och jag har inte en susning om hur jag ska hantera dem. Drogsug däremot, det är en välkänd känsla och lättare att befinna sig i än att helt plötsligt försöka acceptera vem man varit, min systers borderline eller minnena från Simons misshande osv av femton års trauman. Så därför lutar jag mig mot drogsuget för det är en form av destruktiv trygghet i att känna det. De nya känslorna är ju så mycket läskigare och svårare att hantera och bearbeta än den jag hanterat i tio år (genom att knarka förvisso men ändå den enda jobbiga känslan jag hanterat). Därför tror jag att jag får för mig att jag har drogsug mer än jag egentligen har, jag behöver bara lära mig det.

Låter det flummigt? Det här är ingenting som är vetenskapligt bevisat eller som någon akademiker skrivit en artikel om utan det är vad jag tror när jag utgår från mig själv. Så om jag bara låter mig själv landa i att om jag skulle vara så nära återfall som jag trott hade jag redan tagit det. Först då kan en ju på riktigt börja bearbeta alla andra upplevelser, trauman, tankar, reflektioner och känslor. På riktigt liksom, när inte alla känslor är + drogsug. 
Så tror jag iaf och därför vill jag inte höja min substotitsmedicin för jag tror inte att jag egentligen behöver det, utan det var en önskan för mig satt fly när nya onda känslor började komma i kapp. Jag har förvisso samma dos som någon som varit beroende av den mildaste opiaten, medan jag kört den tyngsta, men med tanke på alla som klarar att avstå opiater utan substitutionsmedicin tror jag inte man kan jämföra så. Plus att mitt mål är att sluta så fort som möjligt och det var ju anledningen från första början att jag sa att jag ville ha så låg dos som möjligt. Sen hade jag en period när jag trodde subutexen skulle bli en livslångbehandlinbg för mig men ju mer jag märker av biverkningar desto längre bort kommee jag från den tanken. 

Så, så tänker jag. Att jag måste lära känna de här "nya" negativa känslorna utan att blanda in drogsug. Låta de stå för sig själva och lära känna dem, bara jag och dem, utan att drogsuget har en ständig slöja när vi med stapplande steg lär känna varann. De onda känslorna, minnena, trauman etc och jag. De är inte farliga och jag behöver inte blanda in drogsug för att det är mer hemvant att känna drogsug än skuld eller sorg eller oro eller panikångest. Sen får vi väl se om jag känner samma när jag kommer ur den här kraschen men det känns ändå som ett uppvaknande. Att jag inte är vill knarka så mycket som jag trott liksom, för då skulle jag redan gjort det. 

Men prio 1 nu är att få en fungerande sömn, kunna äta och komma tillbaka till livet. Något kånns lite, lite annorlunda idag. Och vet ni? Jag tror det är urkraften som är på väg och om en vecka eller så, slår den till med full kraft och har tröttnat på att må så här. Tanken kraft, så vansinnigt stark på så många olika sätt. 




Hur skadad blir man av att sitta i fängelse?

 
Jag förstår om ni som inte följer mig på Instagram undrar vad som händer, eller så tänker ni inte på det alls. Så hör såg jag ut i lördags när jag åkte ifrån kräftskivan hos mamma, innan allt kraschade igen. Hoppfull, sovit 10h på två nätter och bara vaknat någon gång i timmen. Sen kraschade det ju som bekant för att jag aldrig behövt lära mig att hantera min systers sjukdomar, har ju kunnat knarka bort allt. I söndags skrev jag ett inlägg på Instagram som fick mig att reflektera på nytt, ni som redan läst kan ju bara hoppa över till nästa stycke.

Jag tror att det här som händer mig nu är djupare än att jag krigat de senaste 14 månaderna med allt som tillhör drogfrihet. Det känns som om jag först nu inser hur mkt jag gått igenom de senaste 15åren, halva mitt jävla livet.     


15år. Pappa dör i cancer vilket utlöser min systers psykiska sjukdomar. Bipolär och borderline är de värsta. Jag var 16år första gången jag såg henne på psyket. Elchocker, bältning, hundratals självmordsförsök och persoblighetsförändringar. Första pojkvännen som utövade våld, kniv mot min hals för att jag inte hittar hans snus och så fortsatte det i 1 år. Får insomnia.


19år. Tar studenten. Depression, panikångest, sorg & ångest. Träffar min stora kärlek. Dricker alkohol dagligen, byter mot tabletter. Paradiset. Kan stänga av känslor, inre smärta & allt jag inte bearbetat & blir den jag tror mig vilja vara.


20-29år. Dubbelliv. Eget företag, köper hus, kör dyr bil, förlovad och försöker bli gravid. Missfall v.15. Blir drogberoende. Importerar och köper narkotikaklassade läkemedel som säljs i drogshopen online. Börjar göra affärer IRL. Åker dit. Husrannsakningar, span & avlyssnade telefoner blir vardag. Män i gängvästar som vill kräva % på försäljning, katt-och-råtta lek med polisen och svenssonliv byts mot pundarliv. .


Företaget kursar, huset såld, Merca AMG har bytts mot en Volvo 745:a. Fängelse, högsta säkerhetsklass. Träffar andra pojkvännen som fysiskt & psykiskt misshandlar mig i 2,5år, får PTSD & tvingas till 2 aborter. Slutar sälja droger när en vän dör av fentanylet jag sålt till honom.



29 till nu. Från mkt cash till soc-bidrag Lämnar den misshandlande mannen, drömmer mardrömmar om att jag går tillbaka 4-5ggr/veckan i ett års tid, utvecklar sömnparalyser. Försökt sluta knarka i 3 år så börjar med substitutsmedicin. Hittar egen lägenhet, 88kvd, har inga grejor att fylla med pga väpnade rån i huset & ex som slagit sönder. Lyckas ändå, En bästa vän som sviker flera gånger, för många gånger. Utnyttjad av män. Spelar in med SVT:s Agenda. Arbetstränar 40%. Kbt:ar allt som ger panikångest utan droger. .


Och så undrar jag varför jag kraschade i förra veckan av en jobbkonflikt? Fly aldrig era känslor hörrni, de kommer i kapp.



(null)
Igår såg jag ut så här igen. Jag har nog aldrig egentligen förstått hur mycket jag gått igenom de senaste 15 åren. Även om ovanstående text är en grov sammanfattning pga att Instagram har begränsat antal ord att skriva är det saker som är obearbetade. Helt jävla obearbetade, istället har jag svalt en näve piller varje gång jag blivit påmind om det. Simon är väl det jag bearbetat mest iom att skrivandet är min bästa bearbetning, ändå besöker han mig fortfarande i mardrömmar och generar sömnparalyser. Antar PTSD, post traumatiskt stress syndrom.
Sen i söndagsmorse, efter ännu en natt med knappt någon sömn, har jag varit livrädd för att läggas in på psyk. Och först då inser jag hur skadad jag blivit av att ha varit frihetsberövad. När jag får frågor om fängelset är så farligt som en kan tro svarar jag ofta nej, för standarden är inte det. Sen satt jag på den anstalt som enligt mer erfarna fängelse-vänner är den bästa trots säkerhetsklass 2. Personal som behandlar en mänskligt, många aktiviteter, en halvtimmes mer "rast" i den inhängnad rastgården om vädret var fint och inga typiska plit-fasoner. 
Men frihetsberövanden i sig, bli fråntagen sina rättigheter och sin frihet.. ja det här något med ens hjärna. Att 12 av dygnets 24 timmar vara inlåst i sin cell som bara är några kvadratmeter stor och gallerklädda fönster. En timmes utomhusvistelse i den där inhängnade gården med taggtråd högst upp på det 2,5m höga staket. Så det har jag drömt mardrömmar om när jag väl lyckas somna. Drömt om de fem dygnen jag spenderade på isoleringen när jag precis kommit dit och blev tillkollad varje halvtimme genom en lucka i dörren. På nätterna med ficklampa och på utsidan av den tunga metalldörren fanns en lista med tidpunkt och om jag ändrat ställning i den hårda cellen med galonmadrass. Ett litet fönster allra högst upp, lika stort som ett A4 och även det med galler. Ringa på en klocka till centralvakten för att få gå på toa.
Arresten var likadan men värre då det var min första gång och jag inte visste hur länge jag skulle få vara där. Jag var den enda av oss fem som blev anhållna samtidigt, som krävde advokat (tack filmer & serier) vilket gjorde att allt dröjde lite i väntan på honom. Jag säger ofta att de tre dygnen på arresten var hundra resor värre än halvåret på en sluten fängelse-avdelning. Ovissheten och att det var första gången. 

(null)

Har jag berättat att jag bad till pappa när jag kom till arresten? Var ju i djupt opiat- & benzomissbruk så visste att en rejäl avtändning väntade. Bad ändå till pappa, knäppte händerna som jag aldrig gjort innan och bad om styrka till mig och Fredrik undrr tiden på arresten, hur lång den nu skulle bli (72h är max men det berättade ingen, sen måste det ske häktesförhandling om huruvida en ska häktas men jag erkände direkt och de hottade ju inte mer än ett hekto amfetamin och väldigt lite piller så jag slapp häktet). Bad iaf om styrka och lovade att så ta tag i allt. Jag hade inte ett enda avtändningssymptom där i arresten sen, trots att jag låg där inne i tre dagar. Somnade till och från i nästan meditativt tillstånd och i efterhand är jag säker på att pappa gjorde det. Folk får tro vad de vill om den teorin, men min tro på pappa är ofta den som får mig att överleva. 

Tror också det är därför jag fick fängelse på en sluten behandlingsanstalt, trots att jag var första gångs-förbrytare. För att jag behövde det. Likaså att min villkorliga dom förlängdes till skyddstillsyn pga återfall i kriminalitet (stöld på Ica), för att jag behövde gå behandlingsprogram när jag påbörjat den drogfrihet jag är i nu.
Nu svamlar jag. Som vanligt. Men jag har nog inte förstått vad de här frihetsberövningarna tillsammans med när jag legat på avgiftning gjort med mig. Eller allra mest när jag som tonåring besökte min syster på psyket när jag var mitt i förträngd sorg efter pappa. Vita väggar, en man som satt i rummet mitt emot hennes och gungande höll om sina knän och en kvinna som skrek avgrundsdjupa ångestskrik längre bort i korridoren.

(null)


Så igår hade jag bestämt mig, nästan i alla fall. Jag kom sent till beroende för att jag inte klarade av att gå på mitt vanliga morgontåg pga allt folk. Satt en halvtimme i kylan på station och inväntade nästa, massor folk även på det men paniken kom först när jag kom ut. Hade då inte sovit sen fredag natt. Bröt ihop på beroende, känslolösheten bröts när jag hoppats så mycket på att en helgs sömn skulle ordna upp allt. Hade bestämt promenad med kompis som jag återigen fick ställa in, skrev till jobbet på fredagen att på måndag då jävlar och på söndagen lovat att städa bästis butik för att få ihop pengar till att starta en hobby, fick ge upp efter två tredjedelars städning. Vad trodde jag egentligen, har inte städat min egen lägenhet sen jag kraschade?

Vägrade mer stilnoct, de gav mig mer ångest än sömn. Berättade för sköterska M om rädslan för inläggning på psyk, desperationen lös nog om mig. Hon ringde läkaren som jag återigen ska träffa på onsdag. Fick starkare sömntabletter, ambivalent till då jag ju älskar dem. Men fungerar inte som människa så har inte mycket till val. Fick ångest när jag svalde den framåt kvällen pga rädsla föt att känna känslan jag längtat efter i fjorton månader. Tre djupa andetag och övertyga mig själv om att min beroendeläkare har känt mig liks kände och har jobbar längre än jag levt med beroenden som mitt, måste ha tillit.

Skillnaden på just denna tablett är att den är mer sömn än ångestdämpande/lugnande vilket inte gör ruset i närheten lika skönt som annan benzo. Om jag somnade? Jo, rätt fort men vaknade efter någon timme och låg sen och vred ett par timmar innan jag somnade igen. Drömde om pappa vilket nästan är värre än mardrömmar om exet Simon. Drömmar om pappa är så helvetiska att vakna ifrån, för där lever han och när jag vaknar är han död igen. Det är 15 årsen han dog och mitt liv påbörjade sitt helvete, men drömmarna är fortfarande det värsta jag vet. Försöker ofta tvinga mig själv att stanna i drömmarna, omvänd sömnparalys typ. Men det går ju inte och jag gråter ofta när jag vaknar, för att jag inte vill annat än få stanna i drömmen och vara med min levande pappa en liten stund till (även om jag i drömmen var arg för att han hade gjort skidbacke i osten. Tror aldrig han gjorde skidbackar i osten i det verkliga livet). 

"Hej kompis. Vad du är fin idag!"

Det är så mycket jag behöver bearbeta, som kommer i samband med drogfriheten nu när jag inte längre kan stänga av. För det går inte att stänga av i all evighet, varesig det är med droger eller inte. Det samlas liksom på hög och måste till slut ut. Men hur bearbetar man då? Om en konflikt utlöster akut PTSD och en blir zombie men inte kan medicinera sig själv fungerande pga beroende av den medicin som hjälper? Jag vet fan inte. Ska va på beroende kl 11.00 idag för att jag inte pallar mer panikångest på tåg och imorgon ska jag träffa läkaren igen. Har några idéer men hoppas jag orkar skriva ett eget inlägg om det senare idag. Tog med gymkläder igår för vet ju nu för tiden att psyket behöver träning men det går inte att träna när en inte äter. Vill dessutom inget annat än komma tillbaka till jobbet, få rutiner och ha en vardag igen. Men behöver ju ett par nätters ordentlig djupsömn först. 

Har tankar om bloggen också, hur jag kan låta den fortsätta bli ett sätt att bearbeta men sluta skriva milslånga inlägg varje gång för att blanda upp med de saker jag tycker är roligt och kreativt att skriva om. Men nu ska jag förbereda mig för tåg, iom att soc-bidraget är sent den här månaden också så har jag inte köpt tågkort även om mamma swischade igår för att lägga ut. Vanligtvis ger inte en sån sak någon ångeat utan jag skulle planka och sen förklara för tågvärden om hen kom för att kontrollera. Nu ger det mig så mkt panik att jag hellre skulle gått de 9km till Mjölby om jag hade varit i skick. Shit, har aldrig varit såhär instabil utan droger. 

(null)

 jag tänker att när jag börjar fundera på lösningar, reflektera över en hobbys betydelse och hur jag vill väva in det i bloggen & Instagram, ringer min handläggare på soc för att jag antar att ansökan med förklaring om läget kan ha varit smått obegriplig att läsa, skriver till andra handläggare om läget, förklarar för tjejkompisen jag ställt in promenader med i två veckors tid, kan skriva blogginlägg, gå ut och gå (om än bara en regnig halvtimme nästan i foppatofflor 👆), tar med träningskläder i hopp om att orka träna, vill börja jobba igen och förstår att jag inte håller på att bli galen eller få psykos utan bara att det varit lite mycket i livet och att det nu kommer i fatt - är inte det början på vändningen då? Bara jag får äta, sova och lite lugn i huvud och kropp, kanske det är nu det börjar vända? (För det trodde jag ju inte i fredags också eller så... Men hoppet är ju det sista som sviker sägs det)


Att leva med någon med borderline / emotionell instabil personlighetsstörning & bipolär

(null)
Och så blev det tyst här inne igen. Var så glad att jag kunde äta kräftor igår istället för ligga inne på psyk. Jag älskar trots allt min familj över allt annat. Men så hände något, att ha någon i sin närhet med flera diagnoser däribland bipolär 5 och emotionell instabil personlighetsstörning är krävande. Men som jag älskar henne, jag har liksom knarkat bort känslorna kring det i tio är och levt med det i femton. Som tonåring, precis efter att jag förlorat pappa i cancer när jag var femton, ustlöstes liksom min systers psykiska sjukdomar och diagnoser. 
Hennes liv började ju tufft och bortsett från att hennes biologiska mamma knarkade när min syster låg i magen misshandlade hon min syster bpde psykiskt och fysiskt. Hon var ett år när hon fosterhemsplacerades hos mina föräldrar, då full med blåmärken, brutna armbågar, brutna knän och ett knappt tio centimeter stort ärr i bakhuvudet som ingen vet var det kommer ifrån. Att börja sitt första år sätter såklart sina spår trots att hon inget minns, ni föräldrar vet väl vikten av anknytning, tillit, närhet och kärlek första året. 
Hennes biologiska mamma var såklart psykiskt sjuk och det är sjukdomar som går i arv, likaså skadan av att födas abstinent. Hon har te.x helt sjuk tolerans mot kemiska substanser. Jag vill inte hänga ut hennes liv för mycket men mycket utlöstes som sagt när pappa dog, då hon var 22. Hon är världens finaste, min syster. Känner ingen som är så genomsnäll, omtänksam och empatisk. 
Hon är idag sjukpensionär pga bl.a de psykiska sjukdomar som gör att hon inte kan leva ett fungerande liv, enligt samhällets normer. Under mina tonår fick jag hantera en annan version av min syster. Minnen från när tre manliga poliser fick hålla fast hennes späda kropp med all sin kraft för att hon blir hulken när hon får panik. Psykets vita väggar första gången jag besökte henne där, medicinerad till oigenkännlig, elchocker, bältning och människor i andra rum som satt i fosterställning och gungande. Otaliga självmordsförsök, självskadebeteende och ätstörningar. 
Fyra år senare hittade jag knarket och kunde stänga av de tre saker jag tvingades genomgå som tonåring. Pappas död, systers mentala hälsa och den första pojkvännen som fysiskt & psykiskt misshandlade mig. Jag tvingades bli vuxen alldeles för fort, flyttade hemifrån som 16-åring och festade upp stora delar av arvet från pappa. 
Att hitta knarket och inte gå under av oro utifall hon skulle leva när jag vaknade nästa morgon var underbar. Att slippa känna sorg efter pappa eller tydligt minnas exets kniv mot min hals när jag inte hittade hans snus var som att komma till mih eget form av paradis. De kommande tio åren behövde jag inte hantera, acceptera, lida, bearbeta, känna, oro eller se hennes mående med nyktra ögon. Jag såg såklart men kunde välja att stänga av det som gjorde ont genom att svälja fler piller. 
Det är inte lika intensivt med inläggning på psyk eller lika många självmordsförsök längre, men allt annat är kvar och i drogfriheten har jag inte en aning om hur jag ska hantera det. Hon har varit min storasyster i alla mina trettio år och jag älskar henne över allt, men en blir egoistisk i missbruk och helt plötsligt känns allt detta så nytt. En kan ju även bli sim totala motsats i de sjukdomar hon har och det rädds mig. 
Så igår kraschade det igen, satt på instastory med tårar i ögonen efter en mysig kräftskiva och visste varken in eller ut. Jag vill ju bara att hon ska må bra, så det blev en ny natt med minimal sömn och jag rädds inläggning på psyk för att medicinera mig lugn och till sömn under kontrollerade former. För jag vet ju redan hur man gör. Efter tio åt som tablettjunkie är jag i princip både apotekare, kan FASS som kristna kan bibeln, vet vilka substanser som funkar och inte, vilka som korsar, dess halveringstid och hur metabolismen fungerar på min kropp.
Enda ig:t i högstadiet var i kemi men har pluggat så mkt kemi kring läkemedel att läkemedelsföretag som Pzifer skulle bli förvånad. Precis innan jag slutade sälja droger var jag i farten att importera både pillerspress och kapselmaskin för att göra enda tabletter och kapsel-medicin. Saknade bara en målvakt. Kan göra ett eget inlägg om varför det är så farligt att köpa läkemedel på svarta marknaden, för att göra dem själv är lätt med rätt kunskap, material och maskineri.
Summan? Jag måste få lite lugn och sömn, psyket skrämmer mig mer än isoleringen på fängelset. Jag behöver ett break där jag får andas mer än en dag och i dagsläget köper jag det hellre själv än att läggas in för att medicineras med exakt samma tabletter. Skiter i om man vill kalla det återfall eller självmedicinering, men jag vet ju bäst hur jag bryter det här. Eller några bloss cannabis för 12h oavbruten sömn. Säger inte att jag kommer göra det men kraschen igår var sämsta möjlkga tidpunkt. Och jag vet att hon inte menar att göra mig ledsen. Eller orolig. Eller krascha. Hon vet inte ens att det är det som händer med mig. 
Jag undanber alla former av oombedda råd om att jag bör prata med någon professionell, bearbeta genom reflektion, att jag måste prioritera mig själv först, inte kan ta ansvar för hennes mående etc. Jag har gjort allt det där i fjorton månader nu. 
Jag orkar inte en krasch, vet inte om igår kan klassas som minsta lilla eller om vem som helst skulle gråta över det. Men för mig sattes bollen i rullning, den som stoppades i fredagsmorse när jag hade sovit några timmar under natten. 
Och snälla, ingen får tro att jag blaemar min syster eller någon annan med psykiska sjukdomar/diagnoser, det är ju för fan inte ert fel och ni är ju människor bakom vad det nu står i någon journal. Lägger inte ansvaret för sjukdomar hos den drabbade.