Reflektion över livesändningen med Tacknejtack-Sanna

(null)


Godmorgon vänner!
 
Fredag och enligt min sömnapp har jag haft en 70% kvalitativ natt där jag bara vaknade två gånger hehe, antaligen för att spänningarna släppte efter gårdagens livesändning och en hel dag med nervositet. Skrivandet sitter ju i mitt muskelminne, något jag har gjort sedan fyra-fem års ålder och alltid älskat att göra. Att prata inför en kamera är jag inte lika bekväm med och då kickar ju även min telefonfobi in också. Jag skrev till Sanna, som driver instagram-kontot Tacknejtack på förmiddagen att nervositeten höll på att äta upp mig. Förstående som hon är sa hon att vi inte skulle göra det om det inte kändes rätt men hur mycket jag än hatar nervositet älskar jag ju ändå att utsätta mig och gå utanför min comfort zone. 
 
Bästa sättet att mildra prestationsångest är enligt mig att förbereda så mycket som möjligt och ha en plan över hur vi skulle inleda. Ämnet var gränser, gränssättning och gränslöshet. Något som är ett av mina största problem och som Sanna gått igenom och bearbetat. Det är ju väldigt vanligt för beroendepersoner att vi har svårt att sätta gränser, dels för att man kanske aldrig riktigt lärt sig och dels för att det helt enkelt inte finns en gräns. Det är lätt att handla på känsla, impulsivitet och spontanitet. Mitt största problem är nog i relationer, när jag hade jobbat min första dag och träffade min arbetsterapeut var min första fråga hur fan man har vuxna arbetsrelationer. Jag. Vet. Ju. Inte. Jag har aldrig gjort det drogfri och mitt problem har altid varit att jag är antingen eller. Är det en person jag klickar med går jag all in, blottar hela min historia och berättar allt jag inte tänkt berätta. 

(null)

 
När jag började på jobbet hade jag innan bestämt mig för att inte berätta om mitt missbruk och min kriminalitet, jag ville inte att det skulle vara en av mina jobbidentiteter. Ett ställe som jag kunde göra till min saftyplace (stavning?) Vad jag gjorde? Öppnade hela min själ för en av mina kollegor och halvt öppnade min själ till två andra. En av dem hade sett Agenda och det är ju svårt att undvika då men de två andra hade inte en aning och nu är jag ändå hon som har det där förflutna. Två av dem öppnade upp sig om liknande erfarenheter som såklart skapar en samhörighet. Inte för att jag känner att de dömer mig men för att jag vill hålla distans och.. ja gränser till mina kollegor. Men jag har så otroligt svårt för det, går alltså all in eller berättar i n g en t i n g. Har nog alltid varit så men det har blivit mycket värre i missbruket och efter missbruket. Det känns så bra i stunden och så kommer jag hem och får ångest över att jag öppnat upp mer av mig själv än jag tänkt. 
 
Ibland beror det nog på att jag svamlar väldigt mycket när jag blir nervös, uppstår det tystnad vill jag liksom fylla den och offrar då lite av min integritet. Så det är ju två saker jag måste jobba på, att sätta gränser och inte inte bli obekväm av tystnat. Kollade ni på avsnittet? Jag tycker det flöt på bra och efteråt fick jag en kick av att ha fixat det och att vi fixade det bra. Avsnittet ligger som sagt kvar till 19:00-ish ikväll och vi har redan snackat om att göra det igen med ett nytt ämne.