Att inse sin drömpartner

Gråter pga pollen

"Alla tjejer verkar ha så höga krav nu för tiden, eller så är det fel på alla tjejer här hehe. Jag söker en snäll, omtänksam och söt tjej. Hur ser din perfekta partner ut?"

Killen som skriver till mig på Tinder vill träffas efter två dagar, svarar på sina egna frågor mer än han frågar mig saker och verkar inte vara intresserad av annat än att prata om sig själv. Jag svarar att det kanske handlar om att tjejer blir mer medvetna om sitt värde ju äldre de blir och därför ställer högre krav på sin partner. Blir ändå glad över att han säger det, inte för att han skyller felen på det kvinnliga könet utan för att han är ännu en i raden av snubbar som inte förstår varför tjejer "helt plötsligt ställer massa krav". Vi ska ställa krav, oavsett kön eller ickebinär, ska vi aldrig nöja oss med mindre än vad vi förtjänar. Vad vi vet så lever vi bara en gång, varför nöja sig med något som är halvbra? Menar ju inte att man inte ska kompromissa, såklart måste man göra det. 

Ikväll ska jag och Sanna, som driver Instagramkontot Tacknejtack, snacka gränssättning inne hos henne klockan 19:00. Det är inte länge sen hon fick mig att förstå att obehaget i magen berodde på att jag än en gång gått all in i min gränslöshet. Jag träffade en kvinna jag klickade med och berättade typ hela mitt liv för att hon förstod mig ju så bra. Sen började tecken komma. Tecken på att vi inte hade samma värderingar, tecken på att hon skadat människor så som människor skadat mig och jag ångrade att jag hade tillåtit mig själv att öppna mig så mycket. 

Som allt annat i min allt-eller-inget-personlighet är jag antingen strikt avstängd eller öppen som en jävla bok. Jag satt inlåst på en toalett i tjugo minuter och sköljdes gång på gång över av den välkända känslan. Jag hade gått för fort fram, öppnat mig om min historia trots att jag innan bestämt mig för att inte berätta den förrän jag kände människorna. För att inte bli dömd för hur jag levt och kunna bli identifierad som någon annan än hon som knarkat och suttit inne. Ändå gjorde jag det, gick emot mina egna principer för att vi klickade och nu satt jag på en klaustrofobisk liten toalett med ångest över att jag gått över gränsen. Ännu en gång.

Det var likadant i missbruket och har nog på olika sätt alltid varit så. Går all in, blir bästa vänner direkt och klaffar som jag aldrig klaffat med någon förut. Sen kommer verkligheten ikapp och jag inser att det inte var så underbart matchande som jag känt i början. Och så ångesten, ångesten över att alltid vara gränslös och ge allt i det som känns bra. Jag gillar också den sidan av mig själv, det är den som gör mig driven och passionerad. Den sida som fått mig att ge mig fan på att bearbeta skiten ur symptomen av min beroendesjukdom, för att gå vinnande ur den. Men det är också den sidan som allra mest ger mig självhat.

Ni verkar ha varit gränslösa båda två, säger Sanna när jag skriver till henne för råd och jag inser för första gången att det är just det som är ett av mina största problem. Jag har inte riktigt förstått att min återkommande ångest efter att ha öppnat mig för fort när något känns så himla bra, är en gränslöshet. Så jag försöker lära mig att sätta gränser nu. Lära mig att inte gå för fort fram utan att känna av om det är minerad mark. En av de sakerna är att hålla bloggen och min Instagram utanför ytliga relationer, att jag inte berättar om det förrän jag känner mig trygg nog att dela med mig av mina innersta tankar till människor jag också behöver träffa irl. 

Likaså med Tinder-snubbar. Ni vet min problematik med att inte veta när jag ska berätta min historia och därför berättat direkt? Det har straffat sig några gånger när jag ändå berättat och sen inte känt mig bekväm med skrivandet under en vecka eller så, för att någon jag dejtar fått tillgång till mitt allra innersta. Jag tror mig ha hittat en Charles-Ingvar Jönsson-strategi för det. Att känna av först om han är intressant för mig, det är ju det första jag ska försöka ta reda på. Det kan låta så självklart, men som vanligt med vuxna-vardagliga självklarheter är det inte självklarheter för mig. Jag har nog fokuserat på att göra mig attraktiv inför mannen jag försöker lära känna, snarare än att försöka ta reda på om han är intressant efter mina premisser. 

Så när killen som svarar vad han söker innan han frågar mig, och själv bara har tre aspekter men inte förstår varför kvinnor kräver saker, skriver till mig inser jag en massa saker. Jag inser att han inte är intressant för mig, vilket ju är en rätt viktig sak att ta hänsyn till hehe. Jag inser också att det inte är fel på honom, bara att han inte är det just jag söker. Den insikten blir ju också något som kan tyckas vara självklart och som jag länge vetat men liksom inte kunnat känna. Om en kille inte är intresserad av mig betyder ju inte det att det är fel på mig, bara att jag inte är det han söker. Tog dock ett år från att jag blev dumpad av ett random-ligg som konstigt nog tog hårt och nu inser jag varför. 

För att det gjorde att jag trodde det var fel på mig som person eller att mitt yttre var oattraktiv efter att vi hade legat och knarkat ihop några gånger. Det var min första dumpning i vuxen ålder och jag har i ett helt år undrat varför det tagit så hårt, när han ändå inte var intressant för annat än sex och droger för mig. Jag tog det personligt även om han tog sig tid att förklara flera gånger att så inte var fallet. Han är som jag, gränslös och gick all in första kvällen, och när två gränslösa människor möts blir det ingen jättebra kombo. 

När jag tillslut skrivit till Tinder-snubben vad jag söker får jag för första gången ett konkret exempel på det inför mig själv. Jag har länge tänkt skriva ner det för att själv veta vad jag söker, men liksom inte vetat vad jag ska börja. Helt plötsligt har jag det svart på vitt och inser hur mycket lättare det är att dejta om man redan innan vet vad man söker. Jag inser att det är otroligt viktigt att han är bra på att lyssna, är driven och passionerad för någonting, självständig och ingen mansbebis vars mamma gör allt tills en flickvän tar över. Jag behöver någon som har ett lugn när jag är kaosig och en spontanitet när jag är down. Ingen som är självgod, negativ, bitter, har ett ständigt behov att hävda sig och värderar lycka efter materiell lycka. 

Jag behöver någon som har ett djup, som kan peppa och uppmuntra mig när det går trögt och agera bollplank när jag har kreativt flow. Någon med självinsikt, anser jämställdhet vara en självklarhet och tar hand om sig både iform av hälsa och kost men också psyket. Någon som kan acceptera mitt behov av egentid, inte känner sig hotad av min självständighet eller behöver kontra med lögner om kriminalitet eller missbruk för att de har svårt att deala med att jag har varit det. Sen ska han ju aldrig slå eller psykiskt misshandla sina kvinnor eller ha ett missbruk nära i tiden, men det känns som en självklarhet. 

Jag vill att han är genuint snäll, empatisk, omtänksam och ansvarstagande. Att han inte har problem med att mina närmaste vänner är män och förstår att min historia fortfarande präglar mig. Jag har ju alltid dragits till spännande badboy/fuckboy-killar. Och någonstans måste jag ju bryta där, kolla på dem som är den totala motsattsen och inte falla för killar som ger kickar. Samtidigt skulle jag ju dö av tristess av att leva med en tråkig svennebanan utan karisma, men det är ju långt ifrån synonymt med sociopater. Det ytliga är mindre viktigt, utseendemässigt har jag ingen direkt typ mer än att han måste vara längre än mig och ha snälla ögon. Så när jag skrivit ner det där inser jag att han inte verkar uppfylla speciellt många av mina kriterier och att vi inte verkar har samma värderingar. Jag tror på att olikheter kan vara bra, att man kompletterar varann, men ändå viktigt med liknande grundprinciper.

Och att jag nu känner att hans personlighet inte matchar min, är den viktigaste känslan att jag nu kan förstå om min inte alltid är intressant för andra. Att det inte beror på att det är fel på mig utan för att jag inte är det någon söker och att det är okej det också.

Så det var mina tankar denna torsdagsmorgon, ses vi kl. 19:00 inne hos Sanna Tacknejtack ikväll? Puss!