Allt är precis som då men ingenting är likadant

(null)


Godmorgon lördsag!
Här sitter jag i lä i solen på en brygga ut över svartån, som så många gånger förr. Men det har gått ett slut av en höst, en hel vinter och början av en vår sen sist. Precis som då, fast nu och ingenting är som det var då fastän allt är exakt likadant. Blundar och betraktar mig själv utifrån, den Cecilia som satt här för ett år i samma solglasögon, samma träningskläder, likadan ciggarett och likadan energidryck. Ser likadan ut som då men inuti är allt annorlunda. För ett år sedan var jag rädd, skadad, ångestfylld, drogsugen, sorgsen med djupa, infekterade sår i själen. Skrev texter efter texter för ingen annan än mig själv att läsa. Ryggen var lite mer krökt då, efter alla år av att ha tagit ett steg tillbaka för att jag hade en pojkvän som inte såg mig som jämlike. Alltid ett steg tillbaka blir till slut många stek bakåt och helt liv på paus. Ögonen var mörkare då, sorgsna som helst inte mötte andras blick av rädslan att någon då skulle se alla hemligheter jag fortfarande dolde. 

Någon gång i somras förändrades det. Jag träffade Simons bästa vän som sa att mina ögon levde igen, som sa att min rygg äntligen var så stärkt och stolt som den förtjänade och att hela jag förtjänade att leva utan hans bästa vän. Det var då jag första gången själv såg det han såg. Han berättade om lögnerna Simon bad honom ljuga, gömställen för droger som Simon lovade att aldrig gömma och alla gånger han såg Simon stanna upp i köket och lyssna på mina konversationer med andra män. Jag ville fråga varför han aldrig sa något om alla tecken som för honom var uppenbara men för mig osynliga. Men kunde inte lägga det ansvaret på hans axlar, som borde varit mitt. Jag vet att han försökte prata med Simon men när hans bästa vän hade ingen sjukdomsinsikt och rättfärdigade sin svartsjuka, hårda ord och bråk med mitt provocerande, fanns nog inte mycket att göra. Slagen, manipulationen, förminskningen, nedvärderingen och våldet erkände Simon aldrig, kanske inte ens för sig själv. Det enda han någonsin tagit på sig och erkänt varit fel var gången då han runkade på en offentlig toalett under mitt livs första permission. Men jag är fortfarande osäker på om han empatiskt förstod hur fel det var eller om han bara logiskt sett förstod att det inte var rätt. 

(null)


Så jag sitter här i solen, på en brygga ut över svartån och slås än en gång över hur mycket som har hänt på ett år. Vem jag var då och vem jag är idag, i utifrånperspektivet exakt samma kvinna men uti en helt annan. Jag var så jåvla, jävla rädd då. Rädd för vem jag var utan droger, rädd för att min identitet försvann i kapp med att kriminaliteten blev historia. Rädd för att Simon tagit skrattet ifrån mig, att drogerna tagit lyckan och jag själv tagit hela livet ifrån mig. Rädd för ovissheten i vad som väntade, rädd för ensamheten och rädd för sällskapen. Rädd för att jag aldrig mer skulle kunna lita på en annan människa, rädd att jag inte skulle kunna hålla mig drogfri eller vara självständig. Rädd för så mycket, allra mest för att komma hem till Mjölby och att stadens invånare till slut skulle få veta mina innersta hemligheter. Rädd för att historier om droger, fängelse, kriminalitet, misslyckande och hans överdos skulle berättas. Allra mest rädd för att alla skulle veta att den bilden jag så noggrant målade upp på sociala medier bara var ett luftslott av olika illusioner. 

Ett år senare är det bästa jag gjort. Att sluta hålla tio år av mitt liv hemligt har inte fått annat än positiva konsekvenser. Det enda som kunnat göra att jag fullt upp kunde sträcka på ryggen igen, var det här. Att berätta min historia utan att försköna, förfina och romantisera. Berätta om lögnerna, sveken, skulden och förutsättningarna jag hade med sumpade. Berätta allt som det var för att ryggsäcken inte blir lika tung att bära själv. Se människor i ögonen och säga att det här är jag, varken mer eller mindre. Naken, sårbar och transperant.  Ta av mig masken, skala av alla skyddande murar som dolt vem jag egentligen har varit och hur jag egentligen har levt. Här är jag och jag förstår om du inte kan acceptera mina handlingar men respektera ändå min resa därifrån.

(null)

Då, för ett årsen när allt var precis som nu men ingenting var likadant, hade jag så svårt att skilja mig ifrån mina handlingar. Värderade mig själv utifrån de allra hemskaste saker jag gjort under påverkan av drogen och dess djävulska beroendesjukdom. Kunde inte riktigt skilja på mig själv och beroendet, mig och kriminaliteten, mig och Simons alla ord. Jag var liksom min historia och kunde inte distansera mig utan att definiera min själ med alla vägar fulla av röda stoppakyltar jag ignontrerat. Till slut kom den ju ändå, känslan av att min historia är en del av mig och en stor del av vem jag har blivit men den inte är hela mig. Men fram till dess att jag kunde känna känslan av att vara något mer än vem jag varit, kände jag mig enormt tom. 

Jag tror den här våren och sommaren kommer vara fylld av såna här moments, när jag gör något nytt, som hör värmen till och som fram till nu har legat på is. Kommer jag se mig själv ifrån ett utifrånperspektiv, för det blir så jäkla tydligt var jag var för ett år sedan och var jag är nu. Jag önskar hade jag hade skrivit mer under de här åren, det är så mycket som jag inte minns. Upplevelser och handlingar men framförallt känslor och tankar. Kanske är det meningen att jag inte har någonting att läsa, för att kunna lägga det bakom mig. Många telefoner fulla av anteckningar har försvunnit och det lilla jag skrev under åren med Simon var mer dedikerat honom än mina privata funderingar. 

(null)


Så jag klappar mig själv på axeln för allt arbete. Klappar mig själv där drogdjävueln brukar sitta för att jag varken blivit bitter, cynisk, missunsam eller negativ av de upplevelser jag upplevt. Bara tacksam, tacksam och glad. Vill inte vara en av dem som alltid har något att klaga på, ser glaset som halvtomt eller är bitter för att det går bra för andra. Någon släppte en sådan kommentar i veckan, missunsam och avundsjuk, det enda jag kunde känna var att jag inte vill ha den typen av människor i min närhet och att jag är glad att jag inte blivit så. Jag tänker inte utmåla mig själv som ett offer för att jag sett mer skit än gemene man, för allt är relativt och vad jag tycker är svårt idag kan för någon annan sitta i muskelminnet. Jag är tacksam över att min allt eller inget persona även gäller drogfriheten, att jag bestämt mig för att göra det här ordentligt och komna lycklig ur min  livsomställning. Inte beklaga mig för att det inte blev som jag tänkt utan göra livet till det jag vill. Tack livet och tack mig själv, vi gör det här jävligt bra du och jag.

Jag tänker att jag borde börja skriva, en instinkt som tror att det skulle fungera som den terapi som skrivandet ju alltid varit. Ibland målande och beskrivande. Ibland så kryptiskt att bara jag förstår. 
-  2016-04-24