Jul i fängelset: Pepparkakshus-tävling

(null)

Titta vad jag hittade en gammal bild på! Eller inte gammal, två år sedan är det jag byggde den där pepparkakskyrkan i fängelset. Jag tycker min anstalt var otroliga på att anordna aktiviteter för oss intagna kring jul. Fick fick pyssla julkort, dekorera ljus, måla muggar, göra fotbad och så denna pepparkakshustävling.

Historien bakom är lite rolig. Jag är nämligen ett stort fan av pepparkaksdeg och då menar jag stort. Så när pepparkaksdegen kom inför tävlingen gömdes den undan för bl.a mig men det tog inte jätte lång tid innan jag hittade den. Då och då gick jag och tog små bitar och insåg att det här inte skulle bli populärt, jag smyg-beställde en ny pepparkaksdeg från mannen i kiosken och åt sedan successivt upp degen ju närmare jul vi kom. De andra tjejerna skrattade mest åt mig när jag blev påkommen men är inte riktigt säker på att de skulle vara lika glada om jag inte haft framförhålllning nog att beställa ytterligare en. 

Tävlingen gick av stapeln och vi vann inte. Varje avdelning av oss på slutna och de ute på öppna fick göra en skapelse och sedan resterande rösta. Jag blir rätt tävlingsinriktad när jag kör igång och var kanske lite för hård mot tjejen som dekorerade andra sidan, den som inte syns på bild. Jag tyckte nämligen inte om hennes sätt att dekorera och beordrade henne (på ett ödmjukt sätt, såklart!) att hon kunde dekorera en sida och jag en.

Så, där har ni historian om pepparkakshustävlingen som jag inte vann utan kom på en hedersvärd andra plats. Första platsen föreställde ett korthus, jäkligt läckert men vi fick bara bilder på våra egna arkitekturer.   

Torsdag, tacksamhet och värme.

Jag sitter på station i Gävle, brukar sitta här och dricka en varm choklad på caféet med den trevliga ägarinnan och inspireras av människor som går förbi medan jag skriver till er. Utanför ser jag en man med gråa mjukisbyxor bakifrån. Jag kan inte se ansiktet men med benen brett i sär och händerna i den fluffiga dunjackans fickor tänker jag att han nog är en missbrukare. En sån som mig. Han vänder sig om och ler igenkännande när han ser mitt ansikte, jag kan fortfarande inte placera honom men hans artighetsfrågor skvallrar om att vi umgåtts i samma kretsar. När han vänder sig om och går betraktar jag kläderna, ingenting trasigt eller skitigt. Jackan är en Peak Performance, ansiktet fräscht och skägget snaggat. Ändå strålar hela han narkoman, trots den raka ryggen och relativt klara blicken. Jag undrar om det bara är jag som ser eller om hela världen kan se igenom en välskött missbrukare yta? 

(null)

Det är torsdag och de senaste två dagarna har varit lite kämpiga. Det positiva är att jag inte förklarat dom som drogsug, innan var det ju alltid så. Alla negativa känslor kändes som förklädda drogsug och gick att bota genom att svälja en näve piller. Så är det inte riktigt längre, även om tanken kommer upp att jag vill döva det jag känner med droger. Ändå kan jag ändå känna att det är något annat än drogsug jag känner. Det har helt enkelt varit problem som nästan varenda kvinna lider av på olika sätt och i olika styrkor. Jag pratar såklart om PMS-monstret.

Irritation, rastlöshet och framförallt små deppig. Knarkmonstret sätter sig ändå på höger axel, knuffar på mig med sin eldgaffel och säger att allt det här jobbiga lätt kan raderas från mitt medvetna genom att svälja några väl utvalda tabletter, en lina vitt pulver eller sötdoftande cannabis. Jag får borsta bort knarkdjävulen flera gånger om dagen när han väl fått tag om mina tankar och lyckats påpeka alla positiva saker med droger. Skillnaden nu och i våras är ju att jag samlar poäng på poäng i och med varje vinst jag kammar hem. 

(null)

En stor del av det är ni. Jag vill inte bli tjatig om det, men ni förtjänar alla världens hyllningar. Som min sköterska på beroende sa imorse när jag satt med tabletter under tungan och pratade om Hugos fina gärningar, om kvinnan som imorse swishade till mamma för att jag skulle kunna köpa något fint och alla mail, kommentarer och DM jag får. Jag hänger inte med, som om jag betraktar mitt liv utifrån och sitter redo med popcorn framför en tragisk film som verkar få ett lyckligt slut. "Jag tycker det visar på att det finns himla mycket medmänsklighet i den här världen som känns så mörk".

(null)

Och så är det ju, varenda en av er som tar er tid för mig visar hur vackert samhället är när ni tillsammans sluter upp och hjälper till. Jag har alltid varit lite för stolt, haft svårt att be om hjälp och ansett att sårbarhet är svaghet. Att öppna upp mig så här är fortfarande rykande färskt och alldeles nytt. Men att jag vågar vars öppen och framförallt vågar ta emot så fina gåvor är ytterligare ett steg i min personliga utveckling. Speciellt då hela min kropp skriker Neeeeeeej, jag behöver ingenting, jag klarar mig själv! och jag får kämpa emot den där muren jag noggrant byggt upp. För automatiskt tänker jag Lilla jag? Det finns så många som har det så mycket värre än mig och som förtjänar det mer, ändå är det mot mig ni är så snälla emot. 

Jsg börjar mer och mer tro att det kanske finns någon mening med min historia ändå. Att jag skulle genomlida, överleva och framförallt berätta om den. Kunna hjälpa andra, inspirera och visa att det faktiskt går. Så tack. Tack för era fina handlingar och tack för att ni kommer in till mig och läser.