Nyårsdrömmar-för-2018-som-också-är-mål

Ett eget inlägg för nyårsdrömmar-för-2018-som-också-är-mål is cooming, alla är inte SMART(a) mål som jag pratade om i förra inlägget men å andra sidan är det väldigt svårt att involvera ens mentala hälsa i det. Så vi kikar på Cecilia Axelssons nyårsdrömmar-för-2018-men-som-också-är-mål tycker jag!
 

Så, vad är då mina nyårsdrömmar-jag-har-för-2018-men-som-också-är-mål?
 
Börja varje morgon med yoga och meditation. 
Jag har tappat det här en aning och tror att mitt måeende kan vara en konsekvens av just det, december har innefattat minst yoga och meditation på hela året och idag var första gången på flera månader som jag fick ta en betablockerare (mild lugnande medicin) för att få ner pulsen som hela tiden slog i 180. Att få lugnet genom yoga och meditation är helt jävla magiskt, det går liksom inte att förklara och går att jämföra med kondition, något som en hela tiden måste underhålla. 
 
Leva mer mindfullness. 
Många tror att mindfullness och meditation är samma sak, men det är det inte sörrö! Att vara mindfullness är mer en livsstil där meditation och yoga ingår. För mig är mindfullness att njuta av nuet, vara tacksam för de små sakerna, uppmärksamma smaker, dofter och lukter, stanna upp och njuta, vara snäll och en bra medmänniska, fortsätta min personliga utveckling och djupandas mer än jag andas ytligt. Jag kommer fortsätta skriva tre saker varje kväll som varit bra, som jag är tacksam över eller stolt över. Vissa dagar står det bara överlevde dagen, gick upp ur sängen, knarkade inte de dagarna medan det som på julafton stod hade en livestream trots att jag ville ställa in, min första drogfria julafton, stannade kvar och sov hos mamma. Dessutom vill jag lära mig mer om buddismen för tycker den religonen verkar så jävla snäll och vettig. 
 
Bli kär, hångla mycket, dejta om det krävs och våga chansa. 
Det här går väl mer en dröm än ett mål, det är inte det primära jag strävar efter men något jag kan längta efter att ha. Någon att dela allting med, någon att skeda med och någon som vill lyssna på mina 948320 ideér jag får varje dag. Någon att hålla hand med, ha seriemaraton med och framförallt hångla med. Fy fan vad jag älskar att hångla. 
 
Få bloggen att växa. 
Varför känns det pinsamt att prata om att jag vill att bloggen ska växa? Jag kan väl bara skrika ut att drömmen vore att jag en dag kan leva på det här i och med att jag både får vara kreativ och hjälpa andra? Ändå känns det... naivt kanske? Jantelagen kanske kommer med en liten dänga och viskar i mitt öra att du ska fan inte tro att du kan lyckas. Dessutom, alla som bloggar har väl någon dröm och mål bakom och varför skulle just jag lyckas? Men nu är det ett av mina mål för 2018 och då måste jag ju erkänna det för er, sedan jag startade bloggen i början av oktober har jag gått från 0 till 2500-3000 unika besökare i veckan. Det är väl ändå bra (OBS, Jantelagen sa precis här att jag måste tillägga att det inte är skryt.) Sen har jag en liten dröm om rörligt material också, det verkar så himla roligt och min kreativa hjärna går bananas. 
 
Börja plugga.
12 januari har jag möte med en hel drös instanser som är inbladade i fallet Take Cecilia back to life och vi ska prata om att jag vill börja plugga. Dels för att komma igång med en sysselsättning för jag är feeeeett trött på att leva på socialbidrag och inte ha något vettigt att göra om dagarna. Och dels för att jag måste interagera med samhället igen, jag måste lära mig sociala koder och annat som faktiskt får en att må bra. När jag var mitt i drogförsäljandet tyckte jag svenssonliv var fjantigt, ärligt talat, vem vill leva i ett hamsterhjul? Tur att man kan ändra sig för nu har jag märkt att det där med rutiner faktiskt får en att må bra. 
 
Sluta röka. 
Ja men jag veeeet, det mest uttjatade nyårslöftet efter träning eller? Jag försöker hela tiden men blir ju galen bara av tanken på att inte ha nikotin i kroppen. Har i alla fall gått ner från ett paket till ett halvt om dagen, vilket är jäkligt stort för denna ångesthantering-via-kedjerökning-tjej.
 
Värdesätta relationer med ömsesidig respekt. 
Jag känner hur otroligt mycket jag påverkar av relationer där jag känner att jag är den som mest ger, mest hör av mig, mest vill ses och mest bryr mig. Jag måste lära mig att se skillnaden på nära vänner och kanske lite mer ytliga vänner, de som varit viktiga tidigare behöver inte per automatik vara viktiga nu. Jag vill skaffa fler vänner (har ni några tips på hur?) och i alla fall hitta en kvinnlig kompis, tror det skulle vara himla mysigt. 
 
Fortsätta värdesätta mig. 
2018 kommer vara det året där jag är i fokus, jag måstse göra så för det är mitt liv och ingen annan gör det. Jag ska fortsätta analysera, reflektera och tänka. Göra saker som är bäst för mig, får mig att må bra och gör mig glad. Det betyder ju inte att man struntar i sina medmänniskor och blir helt ego. Min största dröm är ju att kunna hjälpa andra som är utsatta på olika plan. Men detta år måste fortsätta på sista halvåret av 2017; jag i fokus. 
 
Fylla 30år och fira 1 år som drogfri.
Det där med att fylla trettio är svårt att inte klara av att uppfylla men det andra är ju en daglig kamp. Det innefattar ju att inte vara kriminell, inte sälja droger och all annan sådan skit. Jag fyller år den 23 juni och fortsätter det på den här banan skulle jag vara drogfri 1år den 25 juni. Förstår ni vilken mäktig midsommarhelg det skulle ha varit? Herregud... tanken är nästan svindlande. O M G. 
 
 

Det är dom nyårsdrömmar-för-2018-som-också-är-mål som jag skrivit ner. Jag hoppas jag bloggar om ett år så vi kan gå tillbaka och se hur jag tycker att det gick. Nu ska jag återgå till Netflix, där snackar vi någon som aldrig sviker. Älskar netflix. Har fått inloggning av en läsare till hennes profil då min ekonomi är lite (...) ansträngd. Herregud, dessa fina människor alltså. Nu tror jag att jag säger hejdå och att vi helt enkelt får ses nästa år!
 
Puss & Kram

Nyårsafton och att sätta SMARTA mål.

Hej vänner!
Det är nyårsafton och det känns inte jätte jobbigt att jag är själv hemma, jag är ju inte ensam utan själv och det ligger ju faktiskt en skillnad i det. Jag vet att jag tjatar om följande men känns som att jag liksom vill trycka in det i huvudet på er så att ni verkligen ska förstå hur mycket jag menar det. Jag trodde ju inte när jag startade bloggen att den skulle få så mycket respons så snabbt, jag får så fina meddelanden och kommentarer att jag ständigt går runt och är tårögd. Jag har ändå levt bland väldigt mörka människor under väldigt många år, med ett beroende som styr nästan alla handlingar och gör att det mesta haft baktankar. Konsekvensen blir ju att man på något sätt alltid är beredd på att människor förr eller senare kommer svika eller vill få något för egen vinning och jag vill inte se på människor med sådana glasögon. Ni bevisar liksom motsatsen till det, ni visar vad medmänsklighet är och ni visar att man 2017 inte behöver vara ensam bara för att man är fysiskt själv. Eller ja, 2018 kan jag ju snart säga. Herregud, det mest händelserika året någonsin är snart slut och runt hörnet väntar ovisshet fast på ett spännande sätt. Jag tänkte att vi ju kan kika på mina nyårslöften, så här nyårsafton till ära. Fast jag vill inte kalla dom nyårslöften, vi kan väl kalla dom nyårsdrömmar-jag-har-för-2018-men-som-också-är-mål?
 
"Följ din kurs och kolla kompassriktningen då och då så att du är på rätt väg!"
- Ur Kriminalvårdens behandlingsprogram PULS
 
När jag började behandlingsprogrammet PULS på frivården i mars fick jag skriva tre stycken SMART(a) mål som jag ville ha nått när programmet var slut i september. Ja men vad är smaaaarta mål, hör jag att ni undrar då? Ska vi kika (passar dock inte riktigt in på mina nyårsrömmar-jag-har-för-2018-men-som-också-är-mål men ändra en bra sak att tänka på:
  • Specifikt. Det ska vara tydligt vad som ska uppnås
  • Mätbart. Redan då du sätter målet ska det beslutas hur du kan mäta att du lyckats nå det. 
  • Accepterat. De som ska vara med på målet måste vara med på det så målet är motiverat
  • Realitstisk. Det ska vara faktiskt möjligt att uppnå målet. 
  • Tidbundet. Det ska finnas en rydlig deadline och prioritering för målet. 
 Speciefikt, Mätbart, Accepterat, Realistiskt,Tidsbundet blir ju helt enkelt ett SMART mål, detta är vetenskapligt bevisat (tror jag..) att det blir lättare att nå sitt mål, med dessa aspekter. Vad hade då jag för mål där i mars, när vi startade det behandlingsprogram som skulle bli början på Mitt livs största personliga utveckling (än så länge), jamen vi kollar på det!
 
Mål 1: Vara snäll mot mig själv (Ej mätbart, mina exempel börjar väääldigt bra känner jag!). Är dock mycket snällare mot mig själv idag än vad jag någonsin varit, har mer förståelse för mina handlingar och dömer inte mina känslor. Jag är ju, som många andra, en prestationsprinsessa av rang men är i vilket fall medveten om det på ett annat sätt idag, vilket gör att jag inte dömer allt som misslyckanden. 
Mål 2: Skaffa fler drogfria vänner. Jo men det tycker jag absolut att jag lyckats med. Det fanns en liten lista på människor från back in the days, before the drugs, som jag ville be om ursäkt till och knyta någon form av ny kontakt med vilket jag tycker mig ha kunnat pricka av alla på,. Detta mål ska dock finnas med på 2018, det är inte hållbart att bara ha två sycken människor man umgås med. Blir det ändrade planer för en av dom ska inte hela nyårsafton kapitulera liksom. 
Mål 3: Betala i butiken. Hmm.. hur ska jag förklara det här? Har ju liksom inte pratat jätte mycket om det. Känns så jävla pinsamt. Så jag säger bara som det är. När jag blev ihop med Simon slutade jag sälja droger efter några månader, insåg vilket jävla elände jag ställde till mig. Vilket innebar att det faktiskt blev en pengafråga om jag skulle kunna knarka eller inte. Så jag började snatta. Så nu har jag sagt det. Jag snattade smink som jag senare sålde, vilket jag också åkte fast för förra sommaren och fick ytterligare ett halvt års skyddstillsyn på frivården för. Och att gå behandlingsprogrammet PULS. Så det förde ju något gott med sig. Insåg dock som drogfri att jag inte längre vågade snacka och då rann det liksom ut i sanden i samband med drogfriheten. Och jag snattade mat när jag köpt knark för alla pengarna. Men, det är passé mina vänner!
 

Jag hade inte tänkt skriva om SMART(a) mål men ändå tänkte skriva om det sen bloggens begynnelse typ. Jag vet inte om mina blogginlägg har en vana att bli lite för lånag (kan innehålla spår av ironi...) så jag gör ett nytt sådant med nyårslöftena. Så kan vi ju göra. Sen att det inlägget publiceras direkt efter det här kommer ju göra att det egentligen blir som ett enda stort. Nevermind, återkommer strax (när jag klippt ut nyårsdrömmarn-för-2018-som-också-är-mål och klistrat in i ett nytt inlägg). Jag hoppas verkligen ni har en bra nyårsafton, jag har nog lagt mitt personliga värde i denna högtid lite för mycket. Att jag inte har många vänner att fira med skulle signalera om mitt värde som person, så är det givetvis inte. Katastroftankarnas drottning is in the house. Men i alla fall, jag hoppas denna dag är perfekt så som ni tycker att den är perfekt. Och är den inte perfekt? Jamen då är det för fan måndag imorgon och nystarternas nystart (Nytt år, ny månad, ny vecka = Bästa förutsättningarna)
 
Tack för att ni finns, fan vad jag är glad att ha er!
 

Årsresumé - Februari 2017

Om januari var tungt skulle februari bli tyngre, men som tur var visste jag inte det när jag den femte februari firade ett år i vad jag trodde var frihet. Nu vet ju både jag och ni att jag anser mig varit friare inlåst på en sluten kvinnoanstalt än ute i en värld full av missbruk, kriminalitet och misär. De första två veckorna av månaden var fortfarande kämpiga, Simon (som fortfarande egentligen heter Robert Striem) och jag försökte och försökte. Vi fortsatte knarka, ha sex och bråka i den evighetslånga cykeln som var vår vardag. Med februari kom också det där sista, efterlängtade beslutet att bara vara ren på opiater så jag kunde få komma in i LARO (Läkemedelsassisterande Rehablitering för Opiatberoende). Jag hade velat lämna Simon länge och nog mentalt redan gjort det men kände mig i en väldigt utsatt position där jag hade svårt att se en lögning på alla materiella problem som en speration innebär. I ett år hade min lekmanövervakare försökt övertyga mig om att det skulle ordna sig när jag varannan vecka beklagade mig över att jag ju inte skulle ha en enda sak när jag väl flyttade och ingenting att flytta till. Nästintill allt gammelrosa porslin från Gerberaserien hade han slagit sönder och innan jag äntligen lyckats lämna för alltid hade han hunnit kasta mig på kassar fyllda med det lilla som var kvar och som packades upp i min nya lägenhet i skärvor. 
 
Den 12:e februari representerar hela februari, en söndag och jag hade återigen natten innan vaknat av en mardröm. De senaste månaderna var drömmarna återkommande, på olika sätt var jag frihetsberövad och olika män personifierade Simon genom att jaga mig, slå mig, håna mig eller allra mest; hålla fast mig. Simon brukade väcka mig om jag själv inte vaknade av avgrundsdjupa ångestskrik och sa att jag numera alltid låg med ihopskrynklad panna. Han föreslog att vi skulle sluta lyssna på spökpoddar innan vi skulle sova och jag förstod ännu inte att han var orsaken till nattens alla drömmar. Jag tror att jag hade betsämt mig redan på lördagskvällen, alltså det sista slutgiltiga beslutet, när Simon ville kyssa mig godnatt blinkade jag bort tårarna och klarade inte av att låta hans läppar nudda mina igen. Han somnade långt innan mig och jag låg på rygg till vänster om honom på sängen i Ikeas malmserie med beige lakan jag kommit att hata. I timmar låg jag stilla medan jag betraktade takets alla mönster och lyssnade på hans lugna snarkningar bredvid. I minnet reste jag mig upp hundra gånger, vankade rastlös runt i den lilla ettan och kedjerökte röda Pallmall. I verkligheten var det säkerligen inte så, men känslan är ändå densamma. Jag somnade med en känsla i kroppen som jag då inte kunde förklara, men idag vet att det är den där känslan av att ha fått nog. Samma känsla som jag fick när den första pojkvännen pressade en kniv mot min strupe, samma känsla som när Fredrik började prata om att han ville testa heroin och strött planerade väpnade rån. Samma känsla som när jag fick ett samtal om att en vän dött i en överdos av narkotika jag sålt. Jag hade fått nog. 

Februari; Många tankar, många mil i benen, tidig sol, krispiga tulpaner, en fyraåring som då var tre kom att bli min favoritperson och yogaklass tre gånger i veckan.
 
Söndagsförmiddagen var tung, jag vaknade tidigt och smög ut i köket för att med nervösa händer tända dagens första cigarett. Jag satte fläkten på lägsta hastighet för att inte väcka honom och tog ett djupt andetag. Jag satt på stolen framför spisen, med ryggen mot dörröppningen och hörde inte när han kom. Försjunken i mina egna tankar ryckte jag till som vid en lavett när han ställde sig bakom mig och frågade vad jag höll på med. Jag tror han kände redan då, jag tror att han länge känt att han började tappa kontrollen över mig även om han i stunden inte kunde identifiera känslan för sig själv. Jag åker till Tommy, svarade jag tyst. Det låg så mycket känslor mellan oss att luften vibrerade och min röst höll knappt. Varför åkter du redan? Hans röst var sylvass, som om en nyslipad knivegg långsamt prenetreade mitt inre och min puls skyhög medan jag sneglade på de ihoppackade väskorna. Jag svarade att det inte går längre och gick sedan ut till lägenhetens enda rum medan jag försökte få händerna att sluta skaka. Jag satte mig framför hellkroppsspegeln och pulsen var öronbedövande, idag minns jag tillbaka på det från ett utomståendeperspektiv och ser en likblek tjej snabbt kleta på founadtion med en lila Real Tequniqsborste. Jag packade ihop sminket medan han stod i dörröppningen och mötte hans blick. Går du nu får du ingen subutex. Jag hade lärt mig att känna igen de svarta ögonen, de som blev iskalla när han blev arg och som många gånger skrämt mig men alltid annars var ljusblå och som jag älskat att betrakta hans själ igenom. Jag hatade de där svarta ögonen lika mycket som jag annars hade älskat dem som ljusblå. Jag hatade honom och jag tror han kunde se det, avskyn över hans blotta existens och han försökte därför ta till de knep som fanns kvar, vilket beroendet av droger var den enda hålhake han kunde ha på mig. .
 
Alla hjärtans dag firade jag med en bästis, jordgubbar doppade i vit choklad och kokos medan jag lovade mig själv att förbli singel minst ett år.

Jag visste vad som skulle hända om jag inte fick min dagliga dos. Avtädning, abstinens och risk för återfall i någon annan drog vilket skulle innebär att starten med medicinering mot mitt opiatberoende skulle fördröjas. Men jag kunde inte bry mig längre, tänkte att om jag låter bli att svara kanske han bara låter mig vara. Under tystnad packade jag ihop det sista av vad som varit mitt, i ett hem som skulle varit vårt men alltid var lite mer hans. Vill du ha sub? Jag hör bara frågan i pereferin och svarar inte, stämmningen är som en psykologisk thriller och hans röst lugnt iskall. Jag packar med bestämda rörelser, ser kanske arg ut men gör det egentligen för att inte han ska se hur mycket mina händer skakar.Vill se arg ut för inom mig är det ett kaos av rädslor. Hör han inte min puls slå nu? den skär igenom mitt huvud och överröstar mina tankar. Tro fan inte att du får någon sub om du går nu. Hans ambivalens blev så tydlig att jag stannade upp i allt jag gjorde och som genom ett slag byttes den vibrerande luften av rädsla ut mot någon form av lugn. Jag tittade på honom som om det vore första gången och kunde bara se en väldigt svag människa som i desperata försök ville styra mig. Fy fan vad jag hatade honom. 
 
Jag svarade inte och gick med bestämda steg till köket, brydde mig inte om att smita förbi bredvid honom och min högra axel slog i hans vänstra. I skafferiet fanns de ingredienser jag köpt dagen innan som tillsammans skulle bli kanelbullar som Tommy skulle bjuda på i sin butik. När jag sträckte mig efter den vita luckan tog han tag i mina armar och den lugna luften var borta lika fort som den kommit, kaos utbröt och hela lägenheten pulserade av den hotfulla stämmningen. Jag vägrade ge mig, skrek och frågade vad fan han höll på med. Hans armar, som i början var det ytliga jag älskade allra mest hade hunnit gå från anabolapumpade till endast tjocka men styrkan fanns kvar. Som om kanelbullsingredienserna var hans viktigaste mission i livet vägrade mannen som aldrig bakat i hela sitt liv, att låta mig ta med mig något av dom. Jag fick tag i en glasburk med kanel innan han drog mig ut från köket, med ett hårt grepp öppnade han den träfärgade ytterdörren och slängde ner mig på det kalla betonggolvet. Där jag låg med väskans alla grejor utsprida tittade han ner på mig och jag kunde känna i varenda cell i kroppen hur han med bara sin blick lyckades förnedera miig. Som i en dålig film väste han fram den mening jag redan då visste att jag aldrig skulle glömma, men som jag ändå behövde höra för att förstå hur han såg på mig. Du är så jävla äcklig, vet du det? Du kommer alltid krypande tillbaka ändå, så vi ses väl snart. Han stängde dörren och återigen gick min hyperaktiva puls ner till ett oförklarigt lugn. Jag satte mig upp och samlade ihop grejorna i väskan och skulle precis gå när jag sakta vände mig om. Glasburken med kanel hade jag fortfarande i min högra hand och med all kraft slängde jag den mot den träfärgade dörren innan jag gick ner för de tre trappstegen och visste att nu lämnar jag honom för alltid. Att slänga den lilla glasburken med kanel betydde så mycket, ett statement att jag fått nog. Även om jag visste att han med största sannolighet skulle ringa sin mamma, som genast skulle komma och torka upp det åt honom, log jag när jag för sista gången öppnade hyreshusets ytterdörr. 
 
Som vanligt en himla massa texter.

Jag skulle ringa en man som jag visste tillhandahöll drogen jag snart skulle behöva för att abstinenssvettningarna inte skulle hinna ta över varje milimeter av min kropp. Numret var raderat. Jag gick mot hans lägenhet i hopp om att han var hemma och bröt ihop i tårar när han med sömndrucket ansikte öppnade dörren. I flera timmar satt jag i hans tresistssoffa och berättade saker jag aldrig berättat för någon, jag kunde andas igen och ville att hela världen skulle veta hur denna Robert Striem egentligen är. Denna Robert Striem som jag i bloggen kommer fortsätta kalla Simon. Har du varit otrogen? Hans fråga kom från ingenstans när vi gick mot bussen som skulle ta mig till Linköpings Resecentrum och senare till Mjölby och Tommy, jag svarade i förbifarten att jag önskar att jag varit innan jag fortsatte prata om ämnet vi redan diskuterat. Först ett par hundra meter senare sjönk frågan in i mig och jag undrade varför han ställt den. Robban skrev precis ett mess: Får jag krita lite, tjejen har varit otrogen. Jag skrattade, herregud vad jag skrattade. Som om två och ett halv års ångest förlöstes i ett hysteriskt panikskratt och jag kunde inte sluta. Jag insåg hur patetisk den människan är och visste att jag aldrig mer skulle gå tillbaka. Två timmar senare sjönk jag ihop på Tommys mörkgrå divan, skakande i en panikångestattack medan jag grät i flera timmar och berättade allt han redan anat. 
 
Gick mest i träningskläder och försökte förmå kroppen att äta.


Därför är 12:e februari hela februari för mig, för att det var dagen jag äntligen orkade lämna honom och dagen då jag förstod hur sjuk i huvudet den mannen är. Resterande månader skulle bli lättare och jag vill säga det till den Cecilia som låg på Tommys mörkgrå divan och tillslut somnade av utmattning. Det blir så jävla mycket bättre. Kommande månader kommer inte bli så detaljerade, jag tror varken ni orkar läsa eller jag orkar skriva romantjocka inlägg för varje månad. Januari och Februari är de månader jag minns minst utav men ändå de som haft störst betydelse för den förändring som väntade runt hörnet. I nästa inlägg tar vi därför den tidiga vårens alla månader, där jag fick lägenhet, påbörjade medicinering mot mitt beroende, träffade en ny,knarkande kille som inte var någon bra kille och började knarka nya droger med nya vänner. Men det, people, kräver givetvis ett eget inlägg.