Medicinering mot opiatberoende

I och med att jag fått ett gäng nya läsare tänkte jag att vi ska prata om vad jag gör på beroendeenheten varje morgon och vad är det enda som fungerat på mig för att hålla mig ren. Den 24 mars flyttade jag till denna lägenhet som jag bor i idag, då med ett årslångt andrahands-kontrakt. Idag med ett förstahandskontrakt. Samma dag fick jag påbörja  LäkemedelsAssisterad Rehablitering vid Opiatberoende, LARO. Jag får alltså varje morgon lägga tre tabletter under tungan som hjälper mig att hålla mig ren.
(null)

Den största fördomen är att jag får statligt knark, att staten betalar ett fortsatt beroende och att jag går runt och är påverkad. Så är det givetvis inte. Inom substanskategorin opioider finns opiater som kort sammanfattat är alla former av morfin, kodein, tramadol, heroin och fentanyl. Skillnaden på att vara beroende av dessa substanser gentemot exempelvis centralstimulerande (bl.a amfetamin och kokain) är flera. Bland annat det fysiska beroende där hela kroppen blir som på 40graders feber, maginfluensa och den allra värsta förkylningen - på samma gång, när man får avtändning. 

Dessutom slutat hjärnan producera våra naturliga glädjeämnen så som dopamin och serotonin. I och med att man mår så otroligt bra på opioider behöver hjärnan till slut inte själv producera det, då det tillsätts på kemisk väg. När man sedan slutar vet inte hjärnan hur den ska må bra igen, beroende på hur länge man missbrukat, kan det dröja år innan hjärnan successivt börjar lära sig att producera endorfiner, dopamin och serotonin. Utan dessa hormoner och signalsubstanser blir livet väldigt nattsvarta och det är inte lustigt att man tror sig vara oförmögen att må bra när man inte känner en enda glädje. Det som syns på utsidan på en amfetaminmissbrukare så som ryckiga rörelser, svängande gångstil och sned, sammanbiten käke syns istället på en opiatberoendes hjärna. 

(null)

Att då tillsätta medicinering till en opiatberoende gör att glädjeämnena tillsätts på kemisk väg igen men under ordnade former. Jag får idag buprenorfin (hette förut Subutex)men det finns också suboxone (innehåller buprenorfin men också naloxon som gör att man inte känner något om man tillsätter andra opiater) och metadon (lite starkare än Subutex och suboxone). Det är dock inte så enkelt att man varje dag får sin medicin och inte har några krav på sig. Bland annat måste man vara helt ren eller positiv på endast opioider två månader innan du får börja. Dels för att påvisa sitt beroende om detta inte finns dokumenterat och dels för att det inte är tillåtet att ha något sidomissbruk. Jag var därför tvungen att avsluta mitt benzoberoende, en substans som i princip skadar psyket lika mycket som opioider och i fängelset läste jag en bok om detta. Visserligen från 1988 men där menade forskare på att det tar hälften av den tid man missbrukat för hjärnan att bli helt återställd. 

Andra krav för att få påbörja LARO kan vara:
  • Ha genomgått någon annan form av behandling, vanligtvis behandlingshem.
  • Ha ett fast boende, egen lägenhet alt. utslussningslägenhet via socialen.
  • Ha en plan ang. sysselsättning, vanligtvis inom tre månader.
  • Inte ha ett sidomissbruk, vid positiva urinprov halveras medicinering till dess att man kan lämna rena urinprov igen. Vid kontinuerliga återfall tvingas man till slut avsluta behandlingen. 
(null)

Det är inte så att det endast är dessa tre tabletter som har räddat mitt liv utan hela upplägget kring LARO. Varje morgon får jag träffa min sköterska och prata, vissa dagar stannar jag fyrtio minuter och andra dagar går jag när tabletterna smält under tungan. Att ha någon att dela alla tankar och känslor med, som kan säga till mig att det jag känner är normalt och får mig att reflektera är det som betyder allra mest. Dessutom kommer jag upp varje morgon och passar på att gå någon timme eller två. 

Efter tre rena månader får man börja ta med sig medicin hem ett par dagar i veckan, som ni vet sköt jag upp detta pga att det kändes mycket att ta samtidigt som jag blev av med mina tryggheter på frivården. I måndags fick jag som sagt med tisdagens tre tabletter på bilden. Det är sedan väldigt individuellt hur lång tid uttrappningen sker. Jag har vänner som varit rena 1,5år och nu bara hämtar medicin var tredje vecka, ju längre man är ren desstu mer sällan får man också lämna urinprov. I början lämnade jag tre gånger i veckan, varje dag om jag tagit återfall och numera två gånger i veckan. Till slut får man sin medicin utskriven på recept och går inte alls till beroendeenheten för medicinutdelning.

Jag har dessutom möjlighet att få hjälp från kommunen och landstinget alla instanser, jag har människor som känner mig på djupet och på så sätt kan hjälpa mig åt rätt håll. Jag måste "bevisa" min renhet och för mig är det fortfarande något som gör det lättare för mig att stå emot. 
(null)

Statligt knark.
Just myten om att jag skulle gå runt och vara påverkad vill jag också spräcka innan inlägget blir roman-långt. Att lägga Subutex under tungan ger ingen eufori som på de flesta andra opiater. De som missbrukar dessa mediciner skjuter eller snortar dom istället. Att ta ex. morfin eller fentanyl ger enorma lyckokänslor även om även det mattas ut till slut. Substitutsbehandling så som Subutex ger inte den effekten utan gör bara kroppen frisk. Om någon som aldrig missbrukat opiater skulle ta Subutex skulle givetvis denna bli väldigt påtänd av den, just därför är ett längre opiatmissbruk ett kreterie för att få hjälp. Man har helt enkelt kommit dit i sitt beroende att man inte längre blir euforisk och går på rosa moln på en enda drog. Man blir frisk och behöver bamsedoser för att ens nå en liten procent av så man mådde i början av beroendet. 

(null)

Vad tycker jag om medicinen?
Sedan jag började med LARO har jag inte bara avslutat mitt opiatberoende och bensodiazepin-beroende (lugnande och starkt ångestdämpande), jag äter inte längre anti-depressiva, andra ångestdämpande eller beta-blockerare. Jag har bytt ut tre starka sömntabletter mot melatonin-tabletter, melatonin är kroppens egna sömnhormon. För de som är emot LARO brukar jag fråga om det vore mer godkänt att jag fortfarande åt alla dom medicinerna istället, men ändå inte mådde bra? Te.x anti-depressiva har aldrig fungerat speciellt bra, jag har istället bara varit likgiltig och inte känt någonting alls. 

Förutom det så lever jag inte längre i en destruktiv relation, jag umgås inte med andra missbrukare utan har sunda relationer med människor som genuint tycker om mig för den jag är. Jag springer inte hos farligare missbrukare och riskerar att något ska hända, jag tillför inte till andras beroende genom att sälja droger och stjäl inte smink i affärer för att sälja. Jag snattar inte mat på Ica för att jag lagt alla mina pengar på droger och har en tom kyl. 

(null)

Jag har aldrig haft så bra relation med mamma som jag har idag, vi pratar en timme varannan dag och hon är den enda som vet allt om mig. Jag har daglig kontakt med min storasyster istället för någon gång i veckan och mina vänner kan lita på det jag lovar. Varje dag motionerar jag, lagar mat från grunden och får i mig en balanserad kost. Jag trivs i min lägenhet och jag är inte ständigt i draman med andra missbrukare. Jag behöver inte hålla koll på vilka bilar som brukar parkera kring min bostad, behöver inte kontrollera om mannen jag möter har ett headset i örat eller bli nervös om jag möter en polisbil. För jag har ingenting att dölja. 

Jag har kunnat njuta av att hösten varit vacker, i somras började jag varje morgon med att yoga vid ån och jag noterade den vita fjärilen jag varje dag såg. Jag behöver inte längre komma ihåg vad jag sagt för jag ljuger inte, utan behöver bara minnas saker så som de faktiskt hänt. Jag kan njuta av att maten är god, att blommor luktar gott och naturen är vacker. Jag vaknar varje morgon vid sex för att jag tycker det är mysigt att ha på Nyhetsmorgon ett par timmar istället för att gå och lägga mig vid den tiden. Jag är inte undernärd och kan ibland känna pirr i magen av ren lycka. Min familj och mina vänner behöver inte leva i en ständig oro och mamma har slutat tappa hår av oron. 

(null)

Dessutom har jag startat denna blogg och kan börja jobba mot mitt mål att använda min historia till att kunna hjälpa andra. Sen har såklart LARO sina brister, beroendevården behöver ständigt förnyas och ju mer beroendesjukdomen sprids. Desstu mer förbättringar behöver göras. I och med den här bloggen får jag ju också utlopp för min kreativitet och förverkliga en dröm om att skapa en egen version av en bra tidning. 

❤️❤️❤️
Jsg kan rabbla i all evighet om alla olika fördelar, men huvudsaken är att jag lever livet istället för att överleva det. Jag var inte insatt i hur mycket skada hjärnan tar när jag började eller var i beroendet och är enormt tacksam att den här möjligheten finns. Jag har försökt sluta med droger i tre årstid utan att lyckas. I fängelset hade jag inget val och tre timmar efter att jag släppts ut från de elektriska dörrarna på Färingsö satt jag i mitt och Simons kök och rökte fentanyl. Subutexen gör att mitt liv blir drägligt och inte nattsvart och det är väl ingen som nekar någon cellgift som fått sin cancer pga cigaretter? Beroendesjukdomen tar många liv och är det så viktigt hur jag håller mig ren, så länge jag håller mig ren?

Imorgon firar jag fem månader och det, mina vänner, det hade inte hänt utan LARO. Då kanske jag inte ens levt idag, dessutom har jag haft turen att få de bästa människorna på beroendeenheten! 

Att gråta och varför tårar är bra

Natten var jobbig och jag bröt ihop på beroende, gick rötgråten därifrån och hade blicken fäst i backen för att slippa möta undrande ögon. Beskedet från käkkirurgen blev jobbigt att hantera när jag trodde att jag skulle gå därifrån med en operationstid. Jag vill hämnas och hatar att jag vill hämnas. Jag hatar att jag vill bevisa hur bra mitt liv går och hatar att jag ibland drömmer om att stöta på honom när jag ser ut och mår som allra bäst. Jag vill inte lägga en enda minut mer energi på honom och ändå gör jag det.

(null)

Jag skrev precis ett långt meddelande till honom, nio månaders aggression kom ut i text och var minst sagt elak. Jag tryckte på varje punkt jag vet ömmar och bekräftade all rädsla han känner. Skrev att jag ska se till att hela Gävle vet vad han gjort. Hur patetiskt det är att hans mamma alltid städar, tvättar, diskar och lagar mat när han inte orkar och att människor skrattar åt att han som 34-åring ringde sin mamma när vi bråkade. De drygt tio sista bråken hotade han att ringa henne om inte jag lugnande ner mig, antar att det var ett sött för honom att göra mig till den farliga. Hon kom såklart varje gång han ringde och det enda positiva var väl att han dog inte slog mig i alla fall.

Sista gången han ringde henne hade jag precist kastat en mobil i huvudet på honom, enda gången som jag faktiskt skadat honom. Det var aldrig meningen att träffa, jag messade med en bästa vän och helt plötsligt svartnade av något han sa. Jsg slängde iväg mobilen och siktade på väggen men träffade hans panna. Jag berättade aldrig för honom att det inte var min mening och han grät hos mamma medan han kallade mig misshandlare.

(null)

Jag tänker att jag i alla fall idag får känna all denna ilska, hat och även sorg över hans handlingar. Hos beroende grät jag över det självförakt hans handlingar också genererat, att jag stannade så många år. Jag är inte en person som tar skit, jag säger ifrån om jag tycker något är orättvist och uppfattas nog som både självständig och stark. Ändå förlorade jag min självkänsla så pass att jag tillät det. Och jag hatar att jag känner självförakt, det är inte mitt ansvar men ändå gör jag det till mitt ansvar. Som tur är känner jag inte så här speciellt ofta längre men när känslorna väl kommer, så kommer de med fullkraft.

Men efter ett gråt hos min sköterska på beroende, ett samtal till mamma, få skriva av mig till en nära vän och ytterligare ett gråt hemma så känns det lite bättre. Jag googlade varför det är bra att gråta och tänker nu ännu mer att vi måste våga gråta. Det är bra och viktigt och en del av att vara människa.

(null)

Varför är det bra att gråta.
  • Tårar hjälper till att eliminera gifter som samlas i kroppen pga stress. 
  • Sänker stresströskeln. 
  • Hormonerna opioider (släkt med min favoritdrog ju!) och oxytocin (utsöndras också vid beröring) släpps fria som bedövar smärtan som ett naturligt bedövningsmedel. Det gör oss lugnare och låter sinnet vila.
  • Det renar och fuktar ögonen och gråter man ordentligt regelbundet minskar risken för att drabbas av synproblem.
  • Tårar skyddar också mot vissa bakterier, bl.a förkylningsbaciller.
  • Stora mängder mangan släpps ut vilket minskar nivåen som kan orsaka trötthet, irratibilitet, depression och ångest. (Vid djupa depression har man svårare att gråta och kan därför upplevs sig apatisk)
  • En tysk studie visar att de som inte gråter är mer benägna att känna aggressivitet, vrede och ilska. De tenderar också vara mer socialt tillbakadragande än de som gråter.

Så därför bör vi ju faktiskt gråta och det finns en mening även med det. I snitt gråter kvinnor 5,3 gånger i månaden och män 1,5 gånger, har det med samhällets normer att göra, tro? Innan jag startade den här bloggen hade jag svårt att förstå när de med sociala medier pratade om hur mycket de älskar sina läsare/lyssnare/följare. Som vanligt var min dömande åsikt baserad på okunskap. Helt plötsligt får jag känna på hur det känns när människor läser det jag skriver, skickar meddelanden på Instagram och skriver kommentarer på bloggen. Det betyder så otroligt mycket och jag är enormt tacksam över att ha förmånen att ha ett ställe att skriva av mig om allt på.

Tack! 
 

Att vara introvert

(null)
"Tror du behöver vänja dig vid att komma ut och inte bli avskräckt från att gå ut" skrev en vän när jag skrev om dagens trötthet. Det är inte så att jag någonsin avböjer saker för att jag är rädd för den mentala utmattning som kommer efter eller aldrig går ut. Det gör jag ju varje dag tack vare beroendeenheten och ser till att träffa vänner i alla fall ett par gånger i veckan. Mest för att jag bör göra det, för att jag alltid fått höra att jag ska vara social. Att det är bra för mig.
(null)

Jag och vännen laddar inte energi på samma sätt och det är såklart helt okej, han har svårt att bara vara hemma en dag utan att jobba. Medan mina bästa stunder är när jag är hemma. "Vad gör du hela dagarna?" Frågade min arbetsterapeut på beroende i förra veckan. Lever livet! svarade jag. För det är ju så det känns, att jag äntligen accepterat vem jag är och finner mest stimulans i att bara vara hemma och pyssla med det jag tycker är roligt. Jag har bara läst 30 sidor ut boken Introvert - den tysta revolutionen. 30 mobilstora sidor av drygt 380 och jag tänkte redan efter första sidan att jag ska skriva ner det jag tycker passar in bäst på mig. 

(null)

Det går nog inte att göra så under hela boken för listan har redan blivit lång. Enkelt förklarat om man är introvert eller extrovert, är var du laddat din energi. När du är bland folk och känner att under två veckor spenderar du helst tid med andra är du extrovert. Låter två veckor i total tystnad, utan umgänge med andra och du tankar mest energi ensam? Då är du garanterat introvert. Jag har alltid velat vars extrovert, för att samhället hyllar det. Först när jag blev singel, ren och började jobba med mig själv insåg jag att jag faktiskt till hör den fjärdedel av befolkningen som är introverta och kan nu också acceptera det. 
(null)

Det är helt fantastiskt att landa i vem man är, inte kämpa emot sin personlighetstyp som vi ju får via arv och inte känna mig tråkig för att jag mest är hemma. Extroverta tror ofta att vi introverta har tråkigt hemma för att dom har det, det är ju helt fel. Min bästa tid är som sagt hemma. 
(null)

Vilka egenskaper passar så bra in på mig efter så några lästa sidor ur boken då?
  • Jag har alltid börjat mina förhållanden med att såga till pojkvänner att jag behöver egentid och älskat att ha en ensam dag hemma.
  • När datorer och framförallt Internet kom var jag hooked och spenderade så många timmar jag fick för mammas ekonomi, som en hel värld där jag kunde vara social fast ensam.
  • Jag har väldigt sällan långtråkigt när jag är själv utan det kommer oftast när jag varit en längre period med någon och är tom på energi, 
  • Det har inte varit lika viktigt hur andra ser på mig utan hur jag ser på mig själv.
  • Jag träffar hellre intressanta människor en och en än att gå på stora fester. Dessutom har jag alltid uppskattat få djupa relationer mycket mer än många ytligt bekanta. 
  • Jag hatar ytliga samtal om vädret och pratar hellre djupa reflektioner, erfarenheter och tankar. 
  • Jag älskar höst och vinter för då finns inte sommarens press att va ute och göra saker så fort solen skiner. Älskar sommaren och vs utomhus men älskad inte kravet att va utomhus. Inomhus med tända ljus är liksom det bästa.
  • I skolan bad jag alltid om att slippa grupparbeten och mamma kunde nästan glömma bort mig för att jag kunde va tyst i flera timmar på mitt rum. Även om jag alltid haft mycket vänner föredrog jag att va ensam efter skolan.
  • Min drömsemester är en yoga- och meditationsresa eller att ensam åka någonstans. Eller med mamma, hon är också introvert. 
  • Jag har alltid älskat nätter för att jag då har känslan av att vara ensam på hela jorden.
(null)

Jag tror det är både viktigt och intressant att ta reda på vilken personlighetstyp man är, det är väl enda sättet att skapa ett behagligt liv som man är tillfreds med? Jag mår allra bäst av att tycka det är okej att jag är själv så mycket, när det ändå är så här självvalt som det ändå är. Och sluta sträva efter att vara extrovert när det bara tömmer mig på energi, nu ska jag gå tillbaka in i boken!