Fun fact: När jag skulle möta Blondinbella i debatt 2008


Häromdagen dök ett klipp upp på Instagramprofilen Dyngbaggegalan som skyddade mig tillbaka till 2008. 

Jag har nämligen bloggat ett par gånger tidigare i mitt liv i och med att skrivandet alltid varit min största passion. 2007 skulle jag ta studenten och skulle egentligen inte få börja trean pga för mycket frånvaro som lett till 7-8 ig:n, men jag hade en mentor som trodde på mig och fick chansen. Jag pluggade upp allt, gjorde 50h extra praktik utöver skolan för att få ihop timmar och gick ut med fullständiga betyg. Problemet var bara att jag drack varje kväll för att komma ner i varv, dämpa ångest och kunna sova. Resultatet blev att jag hamnade på beroendemottagningen ganska snabbt efter studenten och käkade antabus ett tag. 

Så det bloggade jag om. Att inte ens fyllt 20 och redan fastnat i ett missbruk. Aftonbladet kom förbi och gjorde ett mittresultat med rubriker som gjorde mamma ledsen och målade ut mig värre än det var. Det var ju bara en liten detalj jag inte bloggade om, hur jag istället svalde narkotikaklassade tabletter varje helg och därför så lätt kunde hålla mig nykter utan några större problem. Vilket ju gjorde att resan framstod väldigt lätt. Men det höll jag hemligt tillsammans med Fredrik och ett fåtal vänner och bloggade om resan som nykter. 

En tisdag ringde debatt som hade fått nys om mig genom artikeln i Aftonbladet. De ville att jag skulle komma till Janne Josefsson i Göteborg och debattera mot Isabella "Blondinbella" Löwengrip om hennes alkoholvanor då hon som 17-åring romantiserade alkohol. Det var mycket med det som var stort för mig i det 2008:
  • Mitt bekräftelsebehov var enormt och fick en gnutta hybris av att vara med i tv.
  • Janne. Josefsson.
  • SVT
  • Hybris
  • Blondinbella var kändis för mig iom att jag redan då tyckte bloggar var life. 

Så jag tackade ja. 

Impulskontroll och konsekvenstänk fanns inte riktigt i mitt vokabulär 2008, skulle ju typ ta tio år innan jag ens visste vad det betyder. De skulle betala tåg och hotell och jag var lyrics. Jag ringde mamma som inte var jätteglad iom att Aftonbladet inte hade utmålat mig i direkt positiva dager, vilket är anledningen till att hon fortfarande är anti kvällstidningar och media. Hon har med andra ord varit rätt skeptisk både mot när Expressen skrev om min livestream på julafton och när Agenda var här i februari.

I alla fall, efter ett tag och ett samtal med mamma senare började jag landa och något skavde i magen som jag inte riktigt visste vad. Nu är det ju inte jättemånga gånger som jag lyssnar på skavet i magen men 2008 gjorde jag tydligen det. Kvinnan som ringde från debatt klargjorde att det inte skulle vara något kritik mot mig utan den skulle Josefsson lägga mot Bella och jag skulle argumentera för farorna att romantisera alkohol och hur det kan gå.

Det var ju bara det att jag käkade en jävla massa piller och helt plötsligt inte bara ljuga för mina närmsta utan hela jävla Sverige. Jag var 19år och kände inte att jag hade tillräckligt för att argumentera mot hennes drickande. Det var för stort för att bara låta bekräftelsebehovet och hybrisen vinna. Nu var ju det här i början av mitt tablettmissbruk och jag ansåg det fortfarande bara vara läkemedel och inget jävla knark. Plus att jag inte knarkade på daglig basis, blivit fysiskt beroende eller haft min första avtändning, vilket väl är anledningen till att det ändå fanns  kvar en gnutta moral i mig. Sen försvann det i typ nio år men tur att det ändå kom tillbaka. 

Så, där hade ni något om mig så här på tisdagseftermiddagen som ni nog inte visste om. Jag sa till typ dagen innan det skulle sändas, alltså onsdagen att jag ångrat mig och när jag sen såg debatten vet jag att jag kände att jag var glad som tackade nej. Att jag inte riktigt kunde stå bakom allt som sades även om det såklart är fel att romantisera festliv som 17-åring i en blogg men tiotusentals läsare. 

(null)

Man mår aldrig så bra som efter man mått dåligt.

(null)


Hej sista tisdagen som 20-någonting och sista tisdagen som jag är drogfri under ett år (förhoppningsvis for ever and ever and ever). 

Igår hände något som jag inte vet riktigt vad, varför eller hur. Det bara hände liksom och jag fock euforirus av lycka och kände att äntligen ta mig fan, det var ju på tiden. Mina damer, herrar och icke-binära, jag har legat!!!! (Skoja, man måste våga va ensam med snubbe utan droger och alkohol för att det ska hända. Vilket inte är min cup of tea just nu). Morgonen började segt där jag trackade instastory med tusen frågor om mänskligheten, varför den är ond (alltid överdriven dramaqueen i mig) och klargjorde att typ varenda människa som fuckar mig kan dra år helvete. 

(null)


En märker att jag är gammal kåkfarare när jag blir arg, svär som en borstbindare (betyder det svära som en typ sotare?). Eller ja, svär ju typ jämt lite för mycket. Har läst så många artiklar där de deklarerat att svordomar är ett tecken på intelligens och gjort det till min inte-det-minst-subjektiva sanning. I alla fall, morgonen började dåligt och argt men som vanligt går allt att bota med mamma-röst-i-telefon. Skolkade och ringde henne, gick runt och såg viktig ut när jag pratade för att lura omgivningen att jag pratade med någon instansmänniska. Kom tillbaka och chefen sa skrattande att jag faktiskt fick koka upp de 15 portioner potatis jag nu skrubbat i en över en timme men ändå hade 1/3 kvar.

Det är inte så allvarligt som det låter, det är så mycket dötid på jobbet nu sista veckorna att en kan räkna på två händer hur många gäster där är. (Säger ju emot mig själv här iom att jac sagt att jag gjort 15 portioner). Äh, ni fattar. Det är inte stressigt och jag ser alltid till att hinna klart mina arbetsuppgifter. Vilket chefen också vet och vad som är anledningen till att Mjölby Kommun gjort en arbetsträningsplats åt mig på Skogssjön, för jag tar ansvar över att allt blir klart och jobbar med ansvar under frihet. Eller frihet under ansvar? 

Ska till Skogssjön på studiebesök på tisdag btw, de säger att det är värdefullt att kunna sälja hembakat där tack vare mig då de alltid bara haft köpefika. Jag som är skeptisk till alla former av komplimanger till mig och tror de bara säger så för att försöka peppa mig och invagga mig i falsk trygghet att jag gör något viktigt, tror dem inte. Kollar istället ner i bordet och svarar mmm för att inte komspirationsteori-skeptikern i mig ska märkas. Men, dit på tisdag iaf ska jag. 

(null)


Alltså det blåser storm ute. Bara jag som får känslan av höst? Känns som vi haft vår sommar iom det underbara maj och nu kommer höstmånaderna. Höst var min favoritårstid innan, tycker det är så mysigt att vainne och kunna tända tusen ljus men framförallt slippa svenska pressen på att man måste va ute och göra massa saker. Nu har ju den press-ångesten släppt, mycket på grund av att jag inte sover/är inne dagtid och vaken nattid. Plus är ute en del trots boende i lägenhet. Men kontentan är. Summan av fucking kardemumman är. Att det inte ens varit midsommar än (jag veeeeet, newsflash för er också?). Jag gillar ju lite mildare väder men det här är lite väl extremt, hoppas på att det blir lite mer sommar i år. 

Nu skriker magen. Måste göra flurre. Hur jag kan ha ordbajsat hit utan att jag kommit till den lilla klutt som är stommen i inlägget är en ständig fråga. Det är så här det låter i mitt huvud, hoppar fram och tillbaka mellan olika ämnen för att sen ta upp tappade trådar och knyta ihop säcken. Positiva är att såna här hoppiga inlägg skriver jag mest när jag mår bra och det mina vänner, är vad som hände igår. Jag. Mådde. Bra. Men först: frukost iform av mackor med leverpastej och gurka. Tänk att jag valt bort mackor i nästan ett år pga hjärntvättats av medias dieter. Mackor som är så gött, mår så mycket bättre av att inte ha några jävla förbud. Den här kroppen behöver all energi till att bli hjärnfrisk, äter ändå hälsosamt men inte så jävla maniskt. Hur kan man tro att alla kroppar passar utbudet av dieter när vi alla är prick jävla olika? Just det, frukost. Be right back. 

Saker som är jobbiga med leverpastejsmackor med gurka:
  • Tappar alltid gurkan när jag tar en tugga. Antar att jag liksom lutar mackan för mycket men fattar inte hur man ska kunna äta en lodrät macka?
  • Så svårt att bita av en tugga utan framtänder, har liksom inget att bita av gurkan med. Också ett problem. 
Så, nu har jag ätit frukost. Gick in för att äta lodrät macka och tappade inte gurkorna en endaste gång, poäng till mig. Problematiken i punkt två kvarstår dock.

Har iaf tömt alla mina recept på mediciner då högkostnadsskyddet strax går ut. Tack svensk välfärd för att ni hjälper mig att betala medicinering


Äh, ska vi lägga ner ordbajseriet och komma till vad som gav mig typ euforirus igår?
  • Hårt pass på gymmet där jag höjde vikterna, bara där sprudlade endorfinerna. Känslan av att känna sig stark är helt ny för mig och så jävla härlig. 
  • Bokade min födelsedagspresent från mammi, att jag ens palla stå och socialisera mig är nog för att hela dagen skulle klassas som bra. Jag fick nämligen en ansiktsbehandling av mamma iom att det där spa:t vi skulle bli bjudna på ställdes in. Så lycklig! 
  • (Fun fact: jag har redan varit hos denna hudterapeut, men låg då i mammas mage. Hon började alltså gå där för 30 årsen men va tvungen att sluta för ett par årsen när änkepensionen från pappa slutade generera pengar. När jag sa detta till hudterapeuten blev hon eld och lågor, såklart. En patient som gjorde som första hudbehandling där och sen gått dit en gång i månaden i typ 28år och nu står dottern där och ska göra sin första hudbehandling. Konstigt nog hade hon tänkt på mamma för en vecka sen, snacka om att cirkeln blir sluten. Dock ska jag inte dit förrän 1 augusti då hon va fullbokad och sen semester, hade tänt välja annan hudkliniken om det va så men kändes så mysigt att hon blev så glad och att det är dit mamma gått hela sitt liv så jag väntar hellre. 
  • Satte mig mitt i ett dött Skänninge och skrev förra inlägget
  • Jag börjar fucking städa!!!! Har på riktigt försökt en månad, kanske mer? Har aldrig haft så stökigt som senaste månaden och jag nös av damm när jag dammsög under sofforna. Det är som att det enda jag orkat är att jobba, träna, sova. Och så helt plötsligt finns energi för städning? Mår ju ännu sämre av stök egentligen. Städa halva lägenheten aka 44 kvadrat innan det va kväll och jag gav upp.
  • Varken sov eller vilade ens en minut???? Bara sådär. Från tre timmar varje eftermiddag till inget. Fattar att det här kan va övergående men bara en dag av energi behövs för att jag ska påminnas om att jag inte alltid kommer va så satans hjärntrött.

(null)


Beror det på att jag åt ett lagat mål mat innan träningen? Att det inte är så varmt? Att jag har slutat ha ångest inför helgen pga första gången jag har planer som inte känns lite jobbiga i magtrakten? Beror det på att jag nu ser fram emot helgen? (👈 Trodde aldrig jag skulle skriva). Eller att jag överdoserade sömnisar i söndags efter att ha vaknat av att jag skrek rakt ut i ren ångest pga dröm att jag va tillbaka hos Simon i missbruk? Jag veeeet inte och jag försöker att inte behöva veta. Jag vet bara att det kändes så bra, plus för att jag också vände dålig morgon till bra dag.

Tänk, ett helt jävla inlägg om att jag orkade städa, öka vikterna på jobbet och inte sov ens en minut. Hoppas på att orka städa klart idag, för det är fan en frihet i att ha det städat. Tycker jag iaf. Simon som har ADHD föredrog ordnat kaos, så alla är vi olika. Vilket väl är en jävla tur.

Livet alltså, man mår aldrig så bra som när man mått dåligt. Nu måste jag göra i ordning mig för jobb, det kanske blir två inlägg idag också? Vem vet, kanske kan jag t.o.m pyssla och göra mer kreativa inlägg snart? Puss på er, ni är bäst näst efter mig (👈 Skoj!!! Eller?).

Att bli en cynisk bitterfitta som inte vågar lita på män

Min instastory gick varm imorse i ren frustration av att inte förstå mänskligheten 👇


Jag tror att saker händer av en anledning. Eller jag tror inte, jag är 100% jävla säker på det. 

Om inte annat går det alltid att hitta en mening med saker, att tänka att det var meningen att jag skulle gå igenom all skit för att sen kunna använda det tillsammans med min passion för skrivande för att kunna få andra att känna sig mindre ensamma i sina känslor. Imorse var jag rätt trött på mänskligheten och en gnutta arg. Återigen hade någon sagt att vi skulle hitta på något på midsommar tillsammans med mig och bästis, oavsett om den f.d vännen fuckade. Sen fuckade och fittade och sket den f.d i alla som inte är han själv och denna någon stod fast vid att vi ändå skulle göra något. 

Igår ville jag dubbelkolla att det fortfarande är så och får till svar att det inte är det utan nu beror på väder. Direkt börjar det inre självföraktet slå på mig själv. Vad gör jag för fel? Har jag kommit ut till en värld som inte alls är vad jag trodde? Vet alla andra utom jag att man aldrig ska lita på något oavsett vad den säger? Är det jag som är naiv? Tror för lätt på att folk står för vad de säger. Det här är ingen nära vän och gör således inte så ont, jag önskar mest att folk kunde säga till när det blir ändrade planer istället för att invänta att jag frågar. 

Jag vill inte bli någon cynisk bitterfitta men känner att det är precis det jag håller på att bli. Jag skrev ett desperat sms till en tjejkompis för att få svar på hur hela jävla mänskligheten funkar. För jag förstår mig fan inte på människor. Det är inte grejen att vi inte ska göra det. Ingen i hela världen behöver va med mig mot sin vilja. Det handlar om att man vet min ångest inför helgen och själv föreslog denna lösning för att jag skulle slippa må dåligt. Det här är alltså tredje personen som vill vara snäll och milda min ångest för att sen avboka först när jag frågar om det blir av. 

Eller är det män man inte kan lita på? För nu råkar ju alla tre vara kukbärare. Tar män mindre hårt på löften, är det där det felar? Att jag är en naiv kvinna som tror att om man håller det man lovar annars säger man till? Mamma funderar på om det är en generationsfråga, för hon menar att det i hennes vänskapskrets inte händer. På beroende reflekterades det över om samhället blir mer egocentriskt och man skiter i andra och fokuserar mest på sig själv.

Det är inte grejen i sig att vi nu inget kommer göra. Det är principen att veta om att jag mått dåligt inför denna helg typ ett år, föreslå en lösning efter att jag öppnat mig om mina känslor och sen inte säga till om att det inte blir så utan vänta till jag hör av mig. I de två senaste fallen har jag dessutom haft ångest flera dagar innan jag frågat för att jag inte vill vara tjatig utan vill tro att de skulle sagt till om det var ändrade planer. 

(null)


Jag är inte så ledsen denna gång, bara trött på människor typ. Blir frustrerad av att inte förstå hur människor tänker, försöker sätta mig in men det går liksom inte. För det är så långt ifrån min lojalitet. Den f.d vännen tyckte jag skulle säga upp kontakten med både min syster och en nära vän då de mådde psykiskt dåligt. Han förstod inte varför jag stod kvar för  dem när de själva mådde dåligt, han säger istället upp kontakten med varenda person som inte mår 100% bra hela tiden. Medan jag inte kan förstå hur man kan resonera så eller ens lämna någon närstående som mår dåligt. Det är ju då om någonsin man ska finnas där, oavsett om man blir ledsen av det. Jag blir ju ledsen för att jag känner mig maktlös över att inte kunna få dem att må bra. 

Är det här en könsfråga? Eller en generationsfråga? Eller en 2018-fråga? Eller har jag bara haft otur som greppar efter halmstrån i rädsla för ensamheten och har haft så liten självrespekt att jag inte satt krav på hur jag förtjänar att behandlas? Oavsett så blir jag sjukt frustrerad av att inte förstå mig på mänskligheten och att jag trott att såna här grejor hör till mitt gamla liv. Svårast är som sagt att inte leta fel på mig själv, det gör jag varje gång. 

Men jag tror som sagt att allt händer av en anledning. När jag var som mest ledsen över den f.d vännen stod jag och yogade vid sjön, plötsligt stod min tjej-bästis där med barnvagnen i högsta hugg. Vi har inte umgåtts sen gymnasiet, sågs på en fika när jag lämnat Fredrik och var som sjukast i missbruk, annars ingenting. Vi har varit ute och gått några gånger sen dess. Det var henne jag bad om råd imorse, ville ha svar på hur den här världen fungerar. Hon frågade om jag och bästis-Tommy vill komma till henne på fredag istället. Så tacksam över Tommy iaf, han har aldrig svikit mig hur fittig jag än va i missbruket. Han är nog den enda jag litar på till 100% utöver mamma och syster. Antar att jag överlag kommer ha svårt att lita på människor och ännu mer på män. Tyvärr. Jag är alldeles för ärrad nu. 

Iaf, nu har vi bestämt att vi ska fira med henne, killen och barnet. Det känna som en stor jävla sten släppte. Och som om det var meningen. Att jag skulle få se den f.d vännens riktiga ansikte och lära mig att inte tro på vad människor säger förrän dem genom handling kan bevisa att jag kan lita på dem. Nu kanske jag inte borde lita på henne, jag tänkte argumentera med att vi känt varann sen gymnasiet men det har ju jag och f.d vännen också. Men jag litar på henne ändå, kanske för att hon är kvinna och de här nya cyniska bitterfitte-illojaliteten ligger på det manliga könet? Eller för att hon alltid varit en väldig snäll människa och vi inte har ngt bagage av sårande? Eller för att det känns som hon förstår mig? Eller för att hon inte vill riskera att bli uthängd i min blogg? (Skooooja, försöker verkligen skriva så lite detaljer som möjligt om andra människor. Kom ihåg det, att när jag berättar saker som rör någon annan än mig finns det massor jag inte berättar) I alla fall. Vill inte va skeptisk till män men lär behöva någon som verkligen bevisar motsattsen nästa gång. 

Klockan är nu 15:28 och jag sover inte, har inte ens kommit hem än. Sitter mitt i ett dött Skänninge, det är någon sportgrejs på tv och jag tror de har projektor på det i kyrkan. Var det någon fotbollsgrejs 2015 eller 2016? För jag fick något minne om att jag och Simon skulle ut och äta på min födelsedag och jag skulle få shoppa en födelsedagspresent, som hans morsa betalade. Och då skulle vi prompt sitta på en restaurang som hade storbilds-tv med fotboll. Så satt Simon och kollade på det medan jag fick välja en förrätt för att han ville ha råd med mer öl. Och så firade jag min födelsedag, han genom att kolla på fotboll och jag tyst för att inte störa fotbollen. En av bra sakerna med att inte va ihop med Simon ör att tvingas kolla på all sport. Alltså på riktigt all, fanns ibte utrymme att kompromissa för det var bara fotboll, hockey, friidrott, snowboard, skidor, EM, VM och OS då och då. Men om man lägger ihop allt är det något hela tiden...

Nu börjar jag dock bli lite trött, äre nu det håller på att vända igen ändå?