Ny design (igen).

Hej vänner!

Efter att jag kom hem från Mjölby och fått i mig lite lunch somnade jag. I tre timmar. Nu är klockan halv nio och jag är svajntrött. Vet inte om det är pollen (fick det första gången förra året så kan noll om det), att jag fått upp i arbetstid eller bara behövde sova. Har pillat lite med designern nu ikväll, ni som läser från mobil; vad tycker ni om typsnittet? Ni från dator får gärna lämna en kommentar om hur ni uppfattar designen, även om det bara är drygt tio procent som läser från dator.

Dessutom får jag bara Bloggportalen att funka på dem som läser från dator och ingenting med Google Analytichs, får nog maila blogg.se om det.


(null)

Vi hörs imorgon, puss!

Lifehacks x 3

Jag älskar allt som har med husmorsknep och lifehacks att göra, tipsochtrix_, ekotopset och vardagsfix är tre sådana konton på Instagram som jag slaviskt följer. Och här har ni tre lifehacks, husmorsknep elmer vad man nu väljer att kalla det. Tre tips från mig till er bara :).

(null)
I många recept krävs rumstempererat (Roy  Fares säger att det är hemligheten till fluffiga muffins) och att micra smör resulterar ofta i smält konsistens. Genom att värma upp ett glas över kokande vatten så det blir kondens och sen ställa över smöret blir det rumstempererat på några minuter. (Credd: @vardagsfiix)



(null)

En av de mindre tacksamma grejorna jag är t från mamma är IBS-magen, inte mina katastrofal som hennes men tillräckligt känslig för att den ska reagera på diverse livsmedel. Jag är enligt vårdcentralen (vilka jag antar att man ska lita på mer än sin egen magkänsla, hehe) är jag varken gluten- eller laktosintolerant men utesluter det ändå. Både magen och huden går bananas av det. Därför gör jag redningar, såser och redda soppor på rismjöl och Oatly iMat och (och vanlig havremjölk alt. iKaffe om jag vill va nyttigare). Smakar prick likadant som vetemjöl och laktos eller grädde, känner ingen skillnad på denna äggsås gjord på bechamel som vanlig



(null)

Jag vet inte vad det är som gör att det blir lättare kalkavlagringar i toaletten av visst vatten, antar att det beror på att det är mer kalk i vattnen (smart koppling...). Första vintern efter att jag och Fredrik köpte huset trodde vi att vi skulle bli tvugna att gräva ny brunn, då vi hade egen. Det är enda referensen jag har till toaletter, även om det ksnske inte har något att göra med kalkavlagringar i min nuvarande toalett hehe. Coca Cola är toppen till det, hälla i toan och dra några timmar eller över natten. Ännu bättre blir det av en coctail på Vim och toalettrengöring. Det är alltså därför jag då många tomma cola-flaskor hemma! (👈  lögn)


(Hade glömt att med vår kommer också pollen, vi kom i slagsmål förut och jag förlorade så känns just nu som att jag är knockad och huvudet ska explodera)

Att se mig själv i 13-årig tjej utan för socialkontoret.

Godmorgon Sverige!
Jag tror många kände sig sorgsna av att gå och lägga sig igår efter att nyheten om Aviciis död kom ut, det är så nära inpå och ännu mer på grund av hans unga ålder och magiska talang. Jag vet inte om det låter fel att säga att jag på något sjukt sätt har vant mig vid att människor avlider, det är ju en sak i missbruket där det är så vanligt att man till slut inte längre blir förvånad. Man vet vilka som kör så pass hårt att det bara finns två vägar kvar, att helt lämna droglivet eller att lämna hela livet. Givetvis fortfarande lika sorgligt men när minst ett par stycken ur ens bekantsskapskrets dör varje år måste man vänja sig för att inte helt gå under. Det härdar att sedan femton års ålder kontinuerligt förlora människor man både älskar och tycker om. Senaste åren av kändisar som gått bort har berört mig på något annat sätt, de har liksom varit glorfifierad, odödliga och en del av ens uppväxt. Aviciis död berörde ett helt land på ett nytt sätt, ingen ska behöva gå bort så tidigt. 
 
Något annat som berörde mig igår och som fortfarande inte släppt taget om mig var när jag gick till beroendemottagningen för min dagliga medicin, jag fick en lite ångestattack senare på jobbet som resulterade i ett par tjuvrökningar och andas i de där jävla fyrkanterna. När jag gick förbi socialkontoret stod två tjejer utanför en bil där en äldre kvinna letade efter något. Båda rökte, skrattade rått och tittade kaxigt på mig när jag gick förbi. Den ena liknade kickersbrudarna som fanns under min uppväxt med mörkt hår, bombarjacka och adidasbyxor medan den andra var en kopia av Amy Diamond som barn. Håret var uppsatt i en vacker rödskiftande hästsvans och jag kände hur hela jag ömmade under de få sekunder våra blickar möttes. Dem - kaxiga, hårda och med stolta hållningar. Och jag som bara ville ruska om dem och be dem att inte gå den där vägen de antagligen precis börjat på. 
 
Att de stod utanför socialkontoret, rökte och inte var äldre än 12-13 år gjorde att jag drog slutsatser. Såklart. Att den äldre kvinnan som letade efter något i bilen var deras socialsekreterare och de var omhändertagna. Jag har aldrig blivit omhändertagen som barn, men det var ändå som att se mig själv för 17 år sedan. Den kalla och obrydda utsidan som döljer den känsliga insidan, avig mot hela världen och hatar varenda vuxen människa. Det var ledsamma sekunder, jag ville gå fram och prata men jag kan inte göra det baserat på mina fördomar. Och insikten om att jag i deras värld bara skulle vara ännu en vuxen som inte fattar n å g o n t i n g. Någonting med stora, släpiga och protesterande bokstäver. 
 
Jag kommer inte kunna leva ett fullt liv om jag inte aktivt försöker göra något för ungdomarna som de här två tjejerna. Jag vill visa hur det kan gå, hur mycket man kan förlora på att vandra den där vägen som är full med stora, röda stoppskyltar och hur mycket man har att vinna på att ta sig därifrån, om man redan hunnit gå en bit. Jag vet inte hur men jag måste göra det, jag måste ägna mitt liv åt det här. Det bara är så. Känslan blev starkare än någonsin när jag gick förbi tjejerna. Fortfarande barn men som så gärna vill upp i vuxenlivet, eller tvingats in i det, och redan nu sett alldeles för mycket av det hemska. Jag vet inte hur jag ska få barnen att relatera, förstå att jag varit precis som dem och inte en mossig gubbe som stal farsans T-sprit. Jag måste hitta ett sätt att visa att jag har varit i deras kroppar. 
 
När jag såg kvinnan som letade efter något i bilen och drog fördomen att det var en socialsekreterare kom jag och tänka på hur otroligt påfrestande det jobbet måste vara. Att försöka nå fram till människor som inte vill bli nådda, att försöka hjälpa människor som systemet inte kan hjälpa och få personlig skit för att välfärden inte fungerar så som vi alla vill. Jag vet inte, men det gör ont i hela mig av det här minnet. De var bara barn som var utklädda till tonåringar. Alldeles för små för att röka, alldeles för små för att göra något annat än att leka världens alla lekar. Leken som kaxig tonåring är inte för dem än, den får inte vara för dem än. 
 
Det är väl inget nytt att det här är mitt kall i livet, det har jag ju insett sedan jag blev drogfri men det blev ännu starkare nu. Jag vill va drogfri för alla dem här barnens skull, jag måste hålla mig drogfri för att kunna hjälpa andra. Jag vet inte om jag borde stannat. Vad skulle jag ha sagt? Likaså när jag möter påtända människor som vill diskutera min medverkan i Agenda och påstår att de har kontroll över sina missbruk. Ofta för att de har tableter utskrivna av läkare och med den faktan "är det väl inte så farligt?" trots att deras ögon går i kors. De erkänner att de inte har såå ont i ryggen som läkaren tror och bara tar några extra morfintabletter på lördagar.
 
Hur ska jag få människor att förstå att jag har resonerat och rättfärdigat på exakt samma sätt? Alla människor som försökte spricka hål på mina försvar var ju jag som femtonåring är mot vuxna - du förstår i n g e n t i n g. Jag kan sluta när jag vill, jag vill bara inte sluta och jag har kontroll. Jag skjuter inte heroin iaf trots att fentanyl är femtio gånger starkare och jag tar ju bara läkemedel, inga riktiga droger. Fem rättfärdiganden i en ständigt återkommande cykel. Jag kan inte annat än att förklara hur jag resonerade, få dem att förstå vad en beroendesjukdom är och understryka vikten av att ta hjälp innan hjärnan tagit för mycket skada. 
 
Det blev en sorglig början på denna lördag, men jag var tvungen att få ur mig det. Även om jag aldrig kommer träffa de här flickorna igen, eller så gör jag det, så är det dem som är min målbild när drogsuget blir för stort. Det är för dem jag ska kämpa och hålla mig drogfri, för att senare hjälpa sådana som är där flickorna är just nu. Vad jag än har gjort med mitt liv, kommer jag inte känna frid förrän jag ger någonting tillbaka baserat på alla år av helveten. Det är mitt kall, det bara är så. 
 
Vi hörs senare!